I de svåraste tider finns det människor som tar sin tillflykt till än mer extrem distraktion. I coronatider har plötsligt en obehaglig gammal pandemirelaterad Hollywoodfilm blivit en tittarsuccé, och zombeserierna strömmar som aldrig förr.
Andra söker motsatsen. Älgvandrings-TV och Let’s Dance, vänliga veckor och mjuk trösterik underhållning. Som Ron Sexsmiths femtonde album. Precis som Ron Sexsmiths tidigare fjorton album.
Ron Sexsmith vet man precis var man har, här finns inget oförutsett att oroa sig över. Inga äventyr, inga obehagliga överraskningar, inga nya vändningar. Precis som alltid är hans pop synnerligen välskriven, och milt och balanserat framförd både med stor och stabil kunnighet och med värme och närhet i tilltal och produktion.
Några nya nyanser och detaljer ger han oss här, det ska erkännas. Lite utsökta soulgitarrer. Ett försiktigt cydeco-dragspel i Lo and Behold. En baktakt i Glow in the Dark Stars. En fyndig liten noveltybagatell om misslyckad intim spelning i Winery Blues. En skramlig Lennongitarr i You Don’t Wanna Hear It, omedelbart ställd mot stråkar och en Jordanaires-kör för att inte sticka i öronen. Gott om den sortens melodiska Macca-bas som är obligatoriskt hos varje musiker med The Beatles-ambitioner.
Ron Sexsmith är så skicklig att man häpnar, det kan ingen ta ifrån honom. År efter år och på skiva efter skiva radar upp sånger som får andra singersongwriters att vrida sina händer i avundsjuka, i den mån de kan fås att bry sig om att lyssna. För till slut måste man fråga sig hur många Ron Sexsmith-skivor med likvärdiga imponerande hantverkssånger en människa behöver. Och varför just den här skivan skulle vara en av dem?
