Rockmonster

15:46 24 May 2000
En kombination av flottiga gitarrer made in the USA, syntar och effektboxar från inbrottet i Suicides replokal, snålspelade klockrena trummor lika sugande som någonsin värsta träsket och en sångare helt på det klara med hur man låter rock'n'roll. Attityd, känsla, stil, passion. Ja. Från Sverige? Yesssss. Låttitlarna: [I]Golden Ball, New Shirt and Pants, Stitch, Sink, Chicken Farm Foundation, Voodoo Interlude, Straight Dope, Smoke Screen, Rock'n'roll Is Killing My Life, Cheesecake, Satan Came This Morning, Croissant.[/I] Det är ju löjligt så rätt det är. Tre män spelar in ett dussin låtar som bredbent balanserar på den vassaste rock'n'roll-egg det här landet gett oss sedan... Jag vet inte. Rockmonster manar med full kontroll fram ett råsväng du inte kan sluta spetsa öronen till. Återhållsamheten imponerar nästan lika mycket som deras klockrena koll på hur kåt rockmusik skall låta. Groove, tyngd, tempo och sound. Allt sitter där. Utan att någonsin slå över i speed-excesser. Den karaktär som krävts för att bandet inte släppte loss detta megaton av ackumulerad kättja måste krävt en disciplin värdig Gunde Svan. Jon Spencers och nämnda Suicides andar ekar rejält emellanåt, men vad gör det när det hela framförs med sådan pondus som här. Rockmonster plagierar något i brist på egensinne. Bandet tar hjälp av sina idolers bästa musikaliska sidor för att göra sin egen musik ännu bättre. Plattan har gått glödhet i veckor nu. Den dör inte. Tvärtom. Vilken jävla debut.
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ladytron – Ladytron

Det har gått åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste skiva, men det är ännu längre sedan de kändes relevanta och intressanta. De hade några bra år i början av 2000-talet, med album som 604 och Light & Magic, men därefter har de successivt skalat av syntlagren och istället rört sig mot softrocken och shoegazen. Det är möjligt att de med den här självbetitlade skivan vill markera något slags omstart eller nystart, men jag hoppas att Ladytron bara är peaken på en ganska tråkig fas och att de framöver kommer att ägna sig åt det digitala igen.