Rob Hood drog igång världens bästa technoetikett Underground Resistance tillsammans med Jeff Mills och Mad' Mike Banks i början av 90-talet. Den lever vidare under Mad' Mikes översyn, Mills och Hood gick vidare för att odla egna karriärer redan 1992. Jeff Mills har väl lyckats bäst av de två, men jag har alltid gillat Rob Hood bättre.
För två år sedan kom hans fjärde album under eget namn, [I]Nighttime World Volume 2[/I], ett tämligen annorlunda technoalbum jämfört med nya [I]Point Blank[/I]s rätt ordinärt kylskåpskalla detroitsound. På [I]Nighttime World Volume 2[/I] var det framförallt de långsamma boogie-spåren á la Metro Area som gick hem i min bok och här finns inga sådana. Här pumpas det på - för all del kliniskt och perfekt - men efter ett tag ser man knappt technon för all techno. De enda andningspauser vi får är inte i närheten av förra skivans ([I]Key to Midnight[/I]!!!), snarare är de märkliga domedagsmissfoster som får mig att längta tillbaka till trygga 140bpm igen.
Skivbolag:
Artist:
