Robbie Williams – The Christmas Present

Sophie Winberg 00:08 27 Nov 2019

Det är den tiden på året igen. Inte julen, nej nej, utan lågsäsong. De vanliga releaserna tunnar ut, och in kommer artister man hade glömt fanns, sjungandes på låtar man önskar man hade glömt fanns. Julskivorna - ett skottsäkert sätt för en inte superhet karriär att dra in en hel massa royalties från varuhusens julhandel. 

En bild på Robbie Williams i stickad tröja, så hårt airbrushad att han bara var tvådimensionell, damp ner i inkorgen och berättade att nu var det dags. Den 28 (!) spår långa plattan är ett försök att putta Michael Bublé av jultronen, och är för enkelhetens skull döpt till The Christmas Present så att vi ska förstå vad vi ska göra med den. För den som tar sig igenom alla 28 spår finns absolut inget att vinna. Det blir aldrig bra.  

En bekant till mig påpekade likheten mellan Robbies jul-mys-försök och Bill Nightys karaktär i Love Actually, och nu kan jag inte tänka på något annat. Ni vet den gamla rockaren som svär och blottar sig i tv medan han försöker fumla sig igenom någon gammal klassiker? Jag tänker att vi avslutar med ett citat från honom:

- This is shit, isn't it? 

- Yep, solid gold shit, maestro.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Sarah Mary Chadwick - Please Daddy

Please Daddy är uppföljaren till the Queen Who Stole the Sky som Sarah Mary Chadwick släppte för nio månader sedan. Det allra första spåret heter When Will Death Come och i den allra första versen medger Chadwick att ingenting har blivit bättre sedan vi sist hördes.

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se

2016 startade Matilda Sjöström från Steget ett simultant soloprojekt. Under namnet Det brinnersläpper hon vad hon själv kallar gråtdisco, ett fri genre som uppmuntrar till fuldans. Bara öppna ögon kan se är det andra albumsläppet under namnet. 

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.