Inledande Strange American Dream är en mästarprov i klassiskt låtskrivande, med en melodi så övertygande att den bara måste ha funnits på något av de Stora Amerikanska Singersongwriteralbum från tidigt 70-tal. Arrangemanget är ambitiöst och mustigt, och låter rullande pianon samsas med flera gitarrer utan att det känns trångt, och känslan att vara med om något Viktigt är påfallande.
Problemet är att Rayland Baxter stärkt av den framgången fortsätter att överlasta resten av sina gedigna låtkonstruktioner med lika omfattande arrangemang. Han har anlitat en producent som arbetat enligt principen ”More is more” på album av Weezer och Fall Out Boy tidigare, och satt ihop ett band att musiker som allihop gillar att spela mycket och högt. Efter en stund är det så övermättat att man inte orkar lyssna efter de utmärkta sånger som ändå finns där i botten, och att pappa Bucky Baxter bidrar med pedal steel här någonstans är nära nog omöjligt att identifiera i allt det massiva.
Jag skulle gärna höra Rayland Baxters demos till Wide Awake, där avskalade versioner av till exempel Hey Larocco och Everything to Me sannolikt skulle motivera flera betygssteg högre bedömning.
