Rainbow

Det har alltid funnits någonting lätt illamåendeframkallande över Mariah Carey. Något retligt litet präktigt drag som omöjligt gått att bortse från när stjärnan kommer på tal.Det känns också omöjligt att inte jämföra Mariah Carey med Whitney Houston (trots att de båda rivalerna nu gjort upp - på ett Walt Disney-soundtrack!). På något sätt kommer alltid den andra på tal när en av dem diskuteras. Och inte för att Whitney under sin karriär har varit någon större rebell, men med badboy Bobbie i släptåg, divalater och slagsmålsrykten finns det någonting åtminstone lite rufft över henne, som i sin tur fått Mariah att än mer framstå som en söt fröken Duktig. Dotter till en operasångerska, gift med sin pondusfyllda manager och skivbolagsboss. Det spelar ingen roll om hon gör duetter med Ol' Dirty Bastard eller kallar in Missy Elliott (anar ni också inflation?), hon blir inte tuffare för det. Nu har Mariah tröttnat på att vara duktig, skyller den präktiga imagen på sin kontrollerande (numera ex-) make och kastar av sig kläderna, både i videor och intervjuer. Aldrig förr har vi sett så mycket av Mariah som vi gör nu. Varför en av världens mest berömda sångerskor, som bevisligen kan sälja skivor enbart med hjälp av sin trots allt starka röst, tar till så enkla knep är för mig helt oförståeligt. På [I]Rainbow[/I] bjuder Carey in både Da Brat, Jay-Z, Missy Elliott och Snoop Dogg i ett försök att backa upp sin nya image. I små stunder lyckas hon. Singeln [I]Heartbreaker[/I] är absolut en helt okej hitlåt, [I]X-Girlfriend[/I] är suverän, lite i samma anda som 702s [I]Where My Girls At[/I], och på [I]Crybaby[/I] med Snoop Dogg sjunger hon hesare och coolare än någonsin förr (även om Snoops fåniga inledning - "What you cryin' for? You know you look too damn good to be crying" - på något sätt känns skrattretande passande). Men hon kan fortfarande inte låta bli att waila sönder balladerna i bästa Celine Dion-anda. Eller att ta till de där små överljudtonerna som till och med får mössen i Askungen att rysa av obehag.Mariah Carey har ännu inte förstått att soulmusik inte handlar om att tävla i röstresurser. Det handlar, som ni vet, om saker långt bortom det.