Anhängare av angst-rock är ett utsatt släkte. Den som inte lämnade smakprofilen Smashing Pumpkins, Björk och Red Hot Chili Peppers bakom sig på sin första språkresa får aldrig sitt blandband spelat på hemma-hos-fester. Det är mitt första stora problem som garderobs-altrocker. Det andra problemet, om man så vill, är att melodierna till mycket gammal angst-rock klistrats kvar i huvudet för evigt, och att samma sak händer med varje ny bra melodi från MOR-orienterade alternativgrupper.
Till skillnad från kollegerna på amerikanska FM-bandet är Radiohead engelska. Gruppen låter också väsentligt annorlunda än när de först började - [I]Kid A[/I] framförs med fördel med keyboards som huvudinstrument. Det är på inget vis oväntat, Radioheads frontman Thom Yorke gjorde redan för flera år sedan klart att han mest lyssnade på tolvor från Warp Records. Och medan dylika influenser grovt undertrycktes på [I]The Bends[/I], kom [I]OK Computer[/I] efter två album av riffrock, och slog engelsk dansmusikpress och James Lavelle med häpnad. [I]Kid A[/I] är ett större och mer invecklat ljudexperiment som fångar myriader av intryck, nedklottrade och upphostade. Det ibland lite hårt tilltagna självförakt som ryms i sången drunknar i Nigel Godrichs överväldigande studiomixning. Radiohead besvärar sig inte längre med grunge-allsång, de vill bara höra hur nästa kurrande keyboard-inställning kommer att låta i ljudsystemet på Reading-festivalen. På titelspåret brummar Radiohead varmt och fridsamt runt som en stor humla. [I]Idioteque[/I] spottar hårt som något nytt av Aphex Twin. Live-publiken kommer att få finna sig i att stå still och lyssna ännu nogrannare. Här finns nämligen bara en låt, [I]The National Anthem[/I], som bär spår av Primal Screams bigbeat-sörja.
Skivbolag:
Artist:
