Förra året fick vi Prince studioinspelning av Nothing Compares 2 U på singel, och den var så mäktig och fantastisk att vi bokstavligen ramlade omkull, varenda en av oss. I samband med det antyddes att det fanns mycket mer av samma karaktär i Prince vita (eller snarare lila) arkiv, och nu är det dags att ta del av ytterligare 14 låtar som Prince skrev och gav till andra artister att spela.
Att så många av hans egna demos är kompletta och klara i sina arrangemang - ofta verkar bara hans röst ha bytts mot den lycklige mottagarens - säger mycket om Princes produktionstakt och noggrannhet. I Sex Shooter laborerar han med flera egna röstpålägg, falsettdimensioner, basstämmor, och sedan tillskrev han den rollfiguren Apollonia i Purple Rain-filmen och ordnade ett mäktigt one-hit-wonder åt konstellationen Apollonia Six. Fortfarande är det dessutom en av de minst politiskt korrekta singlar som någonsin hörts på en topplista, men det beror mest på att slicksoulen i Gigolos Get Lonely Too faktiskt inte gjorde så mycket väsen av sig med Morris Day och hans The Time som den utifrån sina musikaliska kvaliteter rimligen borde ha gjort.
Här finns massor av sådan högkvalitativ soul, funk och pop - låtar som andra artister skulle ha gått över glödande kol för att komma åt och som Prince inte brydde sig om att ge ut, trots uppenbart färdiggjorda studioinspelningar, utan gav bort till höger och vänster.
Vokalarrangemangen i Love… Thy Will Be Done som Martika fick 1981 är lika komplexa som kompletta, och Manic Monday ligger klar som klockren hitsingel intill Raspberry Beret från Around the World in A Day. Men Prince gav den i helt färdigt skick - inklusive bakgrundsstämmor av Lisa och Wendy (?) - till The Bangles som därmed fick sitt breda kommersiella genomslag.
Jungle Love, skriven till The Time, är strålande 80-talsfunk, och Make Up är minimalistisk digitalfunk för Vanity Six (som blev Apollonia Six när Prince bestämde sig för en ny frontperson) som fortfarande vore modern och nyskapande om den var nygjord 2019. Holly Rock bygger funk med rudimentära rappartier, avsedd för Sheila E som ett jamtillfälle för att bygga publikengagemang, men inte särskilt mycket till låt.
Den som närt myten om att 80-talets processade synthmattor skulle vara en styggelse kommer att ha stora problem att förhålla sig till Originals, där inspelningarna är gjorda under en tioårsperiod från 1981. Snart sagt alla låtar har just den sortens The Revolution-backning där syntetiska trummor och basslingor bara är början på en till stora delar helt digital ljudbild, där till och med akustiska gitarrer är så hårt behandlade att instrumentet knappt går att definiera. Den allmänna opinionen säger att sådan produktion är daterad och i det närmaste olyssningsbar idag, men Prince album såsom de lät då och som Originals låter nu står som kraftfullt motargument.
Så avslutas alltihop med just Nothing Compares 2 U och allt annat bleknar till intressanta studieobjekt och underhållande bagateller. Hade Prince givit ut den här versionen, som under nästan fem minuter byggs upp mot ett makalöst crescendo, hade inte Purple Rain varit hans kommersiellt största ramgång eller den självklara konserthöjdpunkten under hans karriär. Det hade varit den här låten, i den här versionen. För Prince ar det bara ännu en dag på jobbet.
Skivans släpps exklusivt via Tidal den 7 juni, och sedan i fysisk form och via andra plattformar den 21 juni.
