Så är han tillbaka igen, om han nu någonsin försvann; Tricky,världens mest illamående människa. Den här gången menar han det och hansäger det rakt ut. "If you think I'm fake up, wait till I take off my makeup". Han mår så dåligt att han inte kan andas, han kravlar på golvet, hanfamlar i mörkret, han stammar, han frågar sig om det någonsin kommer attbli bättre. Jag lyssnar på honom i min freestyle när jag åker buss och fastjag åkt samma väg tusen gånger förut känner jag inte igen mig. Kroppenbörjar skaka, det känns konstigt, det är inte behagligt men jag vill ändåha känslan kvar. Ibland är det bara oljud, ibland är allt bara kaos - menjag tappar aldrig koncentrationen. Maniskt, som om jag väntade på att hanskulle förklara för mig vad som är livets mening, lyssnar jag på varje ordhan krystar ur sig och jag mår inte alls bra och jag börjar undra om detverkligen är det här popmusik handlar om. Sedan lugnar allt ner sig ochMartina, den undersköna, mystiska flicka som Tricky valt till vokalissa,börjar sjunga om vad som får henne att vilja dö och Tricky klinkar framnågot slags vemodigt gitarrljud i bakgrunden och det är förmodligen denvackraste sång de gjort. Sedan är det ännu mer kaos, just när man tror attallt ordnat sig. Jag undrar om det ens är vackert, men det känns ju, så detborde vara vackert.Jag kanske ljuger för mig själv, men jag tror att jag älskar Pre-MilleniumTension, Trickys tredje fullängdsalbum, inspelat i somras på Jamaica.Pre-Millenium Tension är egentligen bättre än debuten Maxinquaye. Det kännsvisserligen inte lika ny, inte lika plötslig eller lika unik. Den är mersvårlyssnad, kanske är den mer äkta. Men hur som helst, den känns.Kalla det dansmusik, kalla det vansinne, kalla det humor om ni vill. Förmig är det något mycket större. Sällan har någon annans förvirring käntsmer befriande.Skivbolag:
Artist:
