Det är få gånger man hör ett album som känns så äkta som Porridge Radios tredje album Waterslide, Diving Board, Ladder to the Sky. Albumet är så skränigt och icke-slätstruket som bara brittisk punkig indierock kan vara.
Musiken är väldigt organisk och jordnära, med allt vad det innebär. Den drivs av akustiska gitarrer, slagverk, piano och keyboard, som tillåts att låta både fina och harmoniska, men också kaotiska och stökiga.
Det beror lite på hur sångaren Margolin sjunger, och vad hon sjunger om. Redan i andra spåret hör man hur hennes röst låter så ilsken att den svänger över till skörhet, det känns som att den när som helst kan gå sönder, men det gör den inte.
I låtarna Back to the radio, Trying och Birthday Party är sångaren Margolin upprorisk och frustrerad, och musiken är i perfekt symbios med sången och känslorna. Instrumenten blir allt svårare att urskilja och det blir en vacker, men hysterisk musikalisk röra när hon upprepar frasen "I don’t wanna be loved" i slutet av Birthday Party.
Kort därpå vänder stämningen ganska tvärt. Musiken är mer avskalad, tillbakadragen och sparsam i energin, och detsamma gäller sången. Det är nästan som om ilskan blev en uppgivenhet. Det behövs också, för det blir bitvis så pass intensivt i de tidigare låtarna att det nästan blivit för mycket utan andningspauserna, både för lyssnaren och bandet.
Så fortsätter albumet, det går sömlöst från skrikiga refränger till uppgivna ballader och lågmälda lo-fi låtar. Musiken känns medvetet imperfekt proddad, precis som punkig indie-rock helst ska vara för att det ska kännas genuint. Det känns som om Porridge Radios nya album upplevs bäst i en trång källarlokal, snarare än på en blänkande festivalscen.
"Genuint" är nog också det ord som bäst sammanfattar hela albumet. Musiken, texterna och sången känns genuin. Det är så fullspäckat av känslor som lyckas höras även när hon inte sjunger någonting, något som få lyckas med.
