När artister sätter komplexa idéer och koncept i centrum riskerar de att stå i vägen för den musikaliska upplevelsen, och sällan har någon tagit ett koncept längre än PJ Harvey gör här.
Men trots att man kan ana Pulitzerambitioner i seriositeten i hennes forskning om effekter av etniska och religiöst betingade konflikter och ojämlikhet, först i teorin och inför The Hope Six Demolition Project sedan flera år på plats i övergivna byar i Kosovo, i Kabul och i Washingtons segregerade stadsdelar, är skivan i högsta grad en musikalisk upplevelse och angelägenhet.
Arrangemangen är lika ambitiösa som de verkligheter PJ Harveys rättframma och omskakande vittnar om, med hennes ständiga musikpartners John Parish och Flood engagerade i talk-and-response-manskörer, fältinspelade gospeldetaljer och gatuljud och orkestreringar där stråkar, mullrande pukor och mässingsblås har samma självklara plats som väggar av gitarrfeedback. PJ Harvey gör inte enkelt för lyssnaren på något område, men ändå är hennes musik omedelbar och behagligare än vad som hade kunnat vara befogat med hänvisning till skivans tema. Aldrig förr har journalistik varit så musikaliskt suggestiv, så medryckande och så obehagligt hotfull.
