Först 1995 blev PJ Harvey på allvar en del av mitt musikaliska medvetande. Innan dess var hon en artist som känts sådär intressant, man var lite småsugen på att köpa en PJ-platta någon gång, men andra band kom alltid emellan. Band som kändes mer angelägna, mer intressanta.
Det var inte heller jag som till sist bar hem hennes [I]To Bring You My Love[/I] till skivsamlingen, utan dåvarande sambon. Det tog ett tag innan jag gillade den, men när tillvänjningsprocessen var till ända tyckte jag att den bitvis var briljant. Och att jag fortfarande gillar den märker jag när den dammas av inför den här recensionen.
Titelspåret är modern depprock i toppklass. Hennes skrovligt berättande och diaboliskt blaserade röst i inledningsverserna är det bästa hon sjungit in. Flera andra spår på den plattan är riktigt bra låtar. Även om de skiljer sig åt stilmässigt finns det två enande faktorer; det nerviga soundet och den suveräna produktionen. De mer akustiska låtarna förmedlar fortfarande mängder med pondus på grund av det flamencoliknande febriga gitarrspelet och de hårdare spåren lyckas fixa samma nerviga känsla med hjälp av rätt enkla effekter som dist och högt mixad bas.
Det var för fem år sedan. 1998 släppte hon en axelryckning till album och nu gör hon det igen. Vad gör då PJ Harveys musik av i dag så ointressant? Att hon inte vågar gå vidare. Vad som verkade vara en artist med ambitioner utöver det vanliga blev i stället ännu en i raden som släpper plattor som låter precis som man förväntar sig att de skall låta. Hon upprepar sig och det räcker inte. Det måste finnas en särart och en vilja att överraska lyssnaren. Att begåvningen finns tvivlar jag inte en sekund på. Trist att hon inte vågar bejaka den bara.
Skivbolag:
Artist:
