En persika på omslaget och fem sekunder av en sån där plinkande skvallerbyttabingbongmelodi. Det är första intrycken. Inte mycket mer krävs för att bli äcklad. Franska Phoenix-låtar är ju egentligen alltid likadana men här har de uppenbarligen även sysselsatt sig med någon typ av osympatisk och onödig orientalism som omöjligen kan betraktas som förförisk av någon. Enda gången jag inte blir riktigt störd är när de låter som de brukar göra, som på S.O.S. In Bel Air, som är så där strömlinjeformat malande och med Thomas Mars röst som inte kan beskrivas som något annat än kommersiellt gångbar på ett väldigt klagande brittiskt vis. Nu har jag inte ens plats att prata om albumtiteln...
Skivbolag:
Artist:
