Phoenix är ett sånt band vi får leva med i Sverige. De passar in. På radion går det bra, de är fantastiska på att snickra ihop den sorts låtar vår generation inte riktigt kan kritisera - den välgjorda popen. De är lagom polerade för att passa in i våra tankar om hur pop bör se ut och låta. Phoenix kan, som de flesta av våra favoriter, sin musikhistoria väl och använder den på ett lite lagom banbrytande sätt. På ett trevligt sätt. Deras nya skiva är ibland helt fantastisk.
Det har inte gått tio sekunder av It's never been like that innan sångaren Thomas Mars ger ifrån sig ett "huh". "You know your french well, huh". På papperet ser det ut som ett vanligt Mick Jagger-ögonblick, ett av många recyclade sådana i rockhistorien. Men det finns inget testosteron i Mars läte, och faktiskt ingen rockhistoria alls. Han fnyser bara, som en lite irriterad och stolt katt. Mars fortsätter att glida över skivans alla låtar på samma sätt: med en väldigt fransk näsa i vädret.
Jag älskar den gubbiga popen i Rally och jag älskar den galna hittigheten i Sometimes in a fall. Som sämst innehåller It's never been like that samma polerade svenneindie som, säg, Embassys It pays to belong. Som bäst är det pop med en hårt tyglad dramatik och ett ganska flottigt hår.Skivbolag:
Artist:
