Musikmässigt önskar jag ofta att året var 2008 och det var en självklarhet att se Babyshambles på Arvikafestivalen. Att en kunde bli osams med sin bästis när man diskuterade huruvida Libertines kanske ändå är det bättre bandet. Och att jag läste allt om den destruktiva men romantiska relationen mellan Carl Barât och Pete Doherty som jag kunde hitta.
Så varje gång Doherty gör någonting är jag där och nosar. Oavsett om det är en jättestor frukost han äter eller ny musik han släpper är jag intresserad, eftersom mitt intresse för honom har satt sig i mitt DNA. Så då är frågan, är jag verkligen rätt person att recensera? Eller är jag den enda personen som kan göra det?
Peter Doherty & The Puta Madres är Pete Dohertys nya band och den självbetitlade skivan beskriver han som “a devastatingly intimate portrait of love, loss and being lost”. Albumet spelades in under fyra dagar förra sommaren i en liten fransk fiskarby och fram tills nu har bara två singlar släppts. Precis som Dohertys tidigare verk är det pop som blandas med rå rock, och hans sätt att sjunga får det att låta tryggt och bekant. Det är inget revolutionerande, inte ens något som vi inte hört innan. Men det finns en historia som behövde berättas och jag är glad att vi får höra den. Det är en sorglig skiva som handlar om olycklig kärlek och ensamhet, men som visar på att även knarkiga rockstjärnor som statistiskt sett inte alltid överlever så här länge förtjänar lycka i livet. Allt är inte svärta och smärta, men när det väl är det är det förbaskat fint. Skivans bästa spår är Someone else to be.
