Med all den briljans som Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson besitter var och en för sig - och tillsammans måste summan av briljansen upphöjas till två - är det en skandal av bibliska mått hur de fortfarande bara belönats med en enda internationell hitsingel. På sitt sjunde album verkar även trion ha tröttnat på den magra utdelningen, och med en radda hitsäkrande producenters insatser rymmer albumet så mycket topplistematerial att det ibland känns mer som en Greatest Hits-samling än som ett sammanhållet album.
Inledande Domino är grym falsettdisko likt ett uppdaterat Hall & Oates, och både storslagna A Long Goodbye och ELO-flörtade Nostalgic Intellect med exemplariskt arrangerade vokalstämmor är klockrena singelsläpp. Samma sak med Pretty Dumb, Pretty Lame, som är oerhört välsmakande tuggummipop av klassiskt snitt från tidigt 70-tal, och i Do-Si-Do dristar de sig till att namedroppa Eleanor Rigby.
Om inget annat hjälper är de till och med beredda att löpa linan ut och lägga till sina patenterade visslingspartier från Young Folks i titelspåret, och tillsammans med en refräng där hitpotentialen är in-your-face borde det verkligen göra susen.
