Perfume Genius är en känslig konstnär. Eller, så låter åtminstone hans musik. Han målar sina ljudbilder med de finaste borstar och mest försiktiga färgpaletter och sjunger som om han låg och viskade på sin dödsbädd, placerad inuti en kyrka.
På den här skivan har han dock blandat upp sitt typiska sound med något slags funkig country, vilket säkert varit ett nödvändigt steg för honom, men som jag hellre hade varit utan. Bäst är de låtar som fortfarande har det stämningsfulla och symfoniska, som avslutande hjärtekrossarballaden Alan och de rusande stråkarna i Choir.
Läs även: Perfume Genius – "Jag är alltid rädd i allt jag företar mig".