Ett samtal med Perfume Genius pendlar mellan ytterligheter, precis som hans musik. Nöjesguiden möter artisten som lärt sig acceptera rädslan och obekvämheten i livet.
När han talar om hur hans partner påverkar hans skapande är det med innerlighet och djupaste kärlek. När han talar om de kränkningar och trakasserier han utsattes för som barn är det å andra sidan med djupaste smärta. Tillsammans utgör sådana känslolägen grunden för musik som är innerligt vacker och lika starkt smärtsam.
”When it happens again,
baby , hold on and stare the down,
When it happens again,
baby, hold on”
En av de starkaste sångerna på Perfume Genius fjärde album No Shape heter Just Like Love. Med ett mjukt vibrato sjunger Mike Hadreas, som Perfume Genius egentligen heter, stilla och mjukt om sin egen upplevelse av ständiga kränkningar under uppväxten.
– Små barn följer blint sin instinkt utan att stanna upp och ifrågasätta den överhuvdtaget, man är den man är. Ibland känner jag att jag skulle vilja hitta tillbaka till den där känslan jag hade som fyraåring, till skönheten i de ögonblicken. Sedan när man blir äldre och mer självmedveten kan det bli så att man drar sig in i sig själv, och börjar se sig själv mera genom hur andra ser på en. Särskilt när man blir tonåring. Jag skulle vilja nå de barn som är annorlunda, som känner sig avvikande, och bara förmedla att ”håll ut, det finns en plats för er”.
Barn har inga problem med olikhet eller personer som är annorlunda, men sedan händer något, menar Mike Hadreas.
– Det är verkligen skruvat. Jag minns från min uppväxt de ögonblick när sådant hände, när folk som hade varit mina kompisar istället började gadda ihop sig mot mig och kommentera småsaker. ”Kolla, han går som en tjej”, eller så, och så utvecklades den hierarkin och plötsligt behandlar hela världen en så.
Det var inget som han uppmärksammade vuxna på.
– Jag tror att det är en viktig del av det hela. Skammen över att jag inte var mer maskulin, och att vara maskulin var att inte skvallra, att inte gnälla eller klaga över hur jag blev behandlad. Jag tänkte att om jag skulle kunna få dem att sluta var jag tvungen att låtsas som att det inte hände, och försöka vara lite tuffare. Jag menar, de var ju på mig för att jag var annorlunda, då ville jag ju inte gå och be om hjälp för att jag var annorlunda. De bara fortsätter banka in det, och det påverkar hur man ser på sig själv. Man börjar trycka undan delar av sig själv, och först på senare år har jag börjat förstå hur starkt det påverkade hur jag betraktar mig själv och världen.
– Genom musiken har jag börjat förstå att jag kan så mycket mer än jag trodde. Att skriva sånger, att våga stå på scen, jag är ständigt förvånad över att jag klarar sådant. Men jag bär ju omkring på samma bild av mig själv som när jag var 14.
Hur borde människor i hans närhet ha reagerat?
– De borde definitivt inte ha tillåtit så mycket. Folk tilläts säga saker till mig som var helt… Kalla mig saker, säga åt mig att dra åt helvete. Ingen fick någon konsekvens av det, jag fick hantera det själv inom mig.
Mike Hadreas röst spricker vid minnet, men han saktar inte ned.
– Vare sig det var småsaker eller värre borde lärarna ha stoppat det direkt. Men det hände inte. Inte ens när jag försökte få stöd av lärare eller av rektor. Det fanns till och med lärare som ”retades” och drev med mig. De kanske delade ut något papper enbart till flickorna, och till mig, med ett skratt, eller…. Jag hade väl inget emot att sorteras med flickorna, men att bli retad för det.
Till slut började han använda situationen till sin fördel.
– Jag skolkade från lektioner genom blackmail mot lärarna. Om de inte tänkte skydda mig kunde jag lika gärna dra. ”Jag kände mig inte trygg på din lektion, så jag gick”, och om de klagade så anmälde jag att de inte ingripit.
Fortfarande finns det situationer där Mike Hadreas träffar på människor som sina forna plågoandar.
– Visst händer det fortfarande. Inte lika mycket, men jag kan styra hur jag framstår. Jag kan gömma mitt sätt att röra mig, visserligen ganska dåligt, men i någon mån kan jag anpassa mig. Det är knäppt och inget man borde göra, men… Ärligt talat går jag sällan utanför huset, så folk får inte så många chanser att trakassera mig på gatan.
Den nya amerikanska presidentadministrationen beskriver Mike Hadreas som mobbning i jätteformat.
– Men jag är inte överraskad. Utifrån de erfarenheter jag har från min uppväxt visste jag att det finns en stor grupp i USA som är rasistiska och homofoba, men jag hade inte förstått att de var så rädda, så idiotiska, så styrda av sin reptilhjärna att de skulle kunna rösta fram någon som är som ett stort elakt barn. Vid gaymarscher står de vid sidan och gnäller – ”vi måste skydda familjestrukturen”. Men jag gör ju inget som hotar den där jävla familjestrukturen. Det är ju inte så att jämlikhet innebär att plötsligt är det de äldre vitas tur att lida.
– Det är läskigt, och jag är inte optimistiskt. Jag tror att det kommer att bli värre. Dåliga saker kommer att hända. Vi behöver verkligen hålla ihop, ställa upp för varandra. Om det gäller färg, kön eller sexualitet, vi måste inse att vi behöver kämpa tillsammans. Just nu pratas det mycket om att upprätta ”safe spaces” där folk kan få vara som de är utan att riskera trakasserier. Men jag tänker att det inte behöver vara så svårt. Sluta vara dum i huvudet, bara! Var inte rasist! Det borde inte vara så jävla svårt.
Sida vid sida med oron och pessimismen finns samtidigt något starkt och gott. I Mike Hadreas liv heter det goda Alan, hans partner och kärlek sedan åtta år. De bor tillsammans och har någon sorts ”vanligt liv”, som Mike Hadreas uttrycker det. Men fortfarande finns det problem.
– Jag fattar inte varför, men jag antar att det var därför jag skrev sånger om det. Mina förutsättningar känns så lugna, så bra, så varför hänger inte mitt huvud med? Varför kan jag fortfarande ha sådan oro, varför känner jag mig fortfarande så osäker på mig själv? Varför kan jag inte bara slappna av?
Den musikaliska bearbetningen har egentligen inte tagit honom närmare svaren på de frågorna.
– Nej. Men jag tror att det tagit mig närmare acceptansen att det alltid kommer att vara så, istället för att försöka förändra det. Och på ett sätt kanske det är bra. Om jag vore helt tillfreds kanske jag inte skulle kunna skapa något, då skulle jag inte ha något att försöka förstå. Men jag tror att jag skulle behöva sluta känna mig så skyldig för att jag har de problem jag har. Jag tror att jag skulle behöva låta bli att kämpa emot så mycket. Genom musiken har jag lärt mig att jag alltid är rädd i allt jag företar mig, men jag gör det ändå. Rädslan försvinner aldrig helt, det är kanske så livet ska vara. När jag växte upp hade jag föreställningen att livet aldrig skulle vara obekvämt, så om jag känner mig obekväm ska jag göra något för att ändra på det. Äta, kanske, eller sova, eller ta droger eller dricka. Jag listade ut en massa sätt att ta bort det obekväma. Men nu lär jag mig istället att leva med det. Det är kanske det man ska göra?
Drogmissbruket ligger numera långt tillbaka i tiden för Mike Hadreas. Det var i kampen mot det missbruket han träffade Alan.
– Vi blev båda nyktra samtidigt, och det hjälpte verkligen. Vi gick på möten med Anonyma Narkomaner tillsammans, och höll varandra sällskap. När man lägger av med droger behöver man det, för man översvallat av en massa känslor som kommer tillbaka. Man känner som en konstig stor bebis, allt känns nytt och man får utbrott. Att kunna ha det så bland människor som inte dömer dig känns bra.
Det dröjde innan de blev ett par.
– Man ska inte inleda några kärlekshistorier i det akuta läget. Man ska bara fokusera på sig själv. Vi ville göra det rätt, så i sex månader var vi bara vänner, trots att vi hade känslor för varandra. Jag trodde nog att Alan var för bra för mig, för snygg, och att jag var för knäpp för honom. Men det funkade tydligen!
Den mest ömsinta sången på Perfume Genius nya skiva heter just Alan och är ett vackert kärleksbrev till den långvarige partnern, där Mike Hadreas låter smått överraskad över den långvariga lyckan (”Did you notice baby, we sleep through the night, did you notice everything’s alright?”).
– Alan blev nog rörd av den. Men när han hörde den första gången sa jag inte att den skulle ha hans namn. Jag tänkte att efter åtta år brukar man kanske inte göra de stora offentliga kärleksförklaringarna. Men han är lika vacker, och jag älskar honom lika mycket, så jag ville ha en sång som handlar om den långvariga kärleken istället för alla de där sångerna som handlar om inledningen på en kärlek.
Perfume Genius album No Shape (Matador/Playground) släpps den 5 maj. Läs recensionen här.
