Pere Ubu — 20 Years in a Montana Missile Silo

Patrik Forshage 00:00 4 Oct 2017

När David Thomas startade Pere Ubu 1975 var punken fortfarande en odefinierad genre, och även om bandet från Cleveland egentligen kanske var lite för konstnärligt fokuserade för genren redan från början kom de att ingå i definitionen av punk. Sedan dess har de fortsatt utveckla sin rock på ett sätt som gör att saknaden efter Captain Beefheart and The Magic Band aldrig behövt bli bedövande.

På bandets sextonde album, ursprungligen med den självklara arbetstiteln Bruce Springsteen is an Asshole, ylar han mer engagerat än på länge över en aptitretande och dynamisk mix an fritänkande jazz, elektriskt sprakande blues, elektroniskt experimenterande kraut, intensiv konstmusik och i Monkey Bizness till intensiv bluespunk mitt emellan Cortex och Gun Club. I den långsamma Walking Again hummar, klagar och gnolar David Thomas sig igenom långa suggestiva passanger, och på köpet slänger Pere Ubu dessutom in en träskversion av James Gangs Funk 49. Det borde rimligen vara omöjligt att skapa en helhet av alltihop, men Pere Ubu har en unik förmåga att kombinera sådana komponenter till sitt speciella avantgardista uttryck, och här gör de det mer övertygande än på decennier.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Fleet Foxes - Shores

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.

Hanna Järver - Tusen täta lögner in

Hör och häpna! Hanna Järver är artisten som vi ungdomar förtjänar. Åtminstone om vi ska tro det som skrivits om henne i media. Resonemanget: en ung (!) artist som skriver och producerar sin musik själv, med välskrivna texter på svenska och ett någorlunda unikt sound. En bristvara helt enkelt. Många av de största svenska popartisterna är ju snart 40. Vi behöver nytt blod, vilken tur att vi har Hanna Järver.

John Riggebo – Krossa kuken krossa mig

John Riggebo har alltid gjort väldigt nedskalad musik. Väldigt alternativt, ibland svårtillgängligt och naket. Nytt för den här gången är ett elektroniskt sound vi inte riktigt hört förut. Riggebo är främst känd för sin retliga poesi. 
 
Sångaren har en autotunad röst. Han sjunger över minimalistiska kompositioner med distade syntar, nästan i stil med chipmusik, genren där man hämtar ljuden från gamla spelkonsoller som Gameboy och Nintendo.