Pere Ubu — 20 Years in a Montana Missile Silo

Patrik Forshage 00:00 4 Oct 2017

När David Thomas startade Pere Ubu 1975 var punken fortfarande en odefinierad genre, och även om bandet från Cleveland egentligen kanske var lite för konstnärligt fokuserade för genren redan från början kom de att ingå i definitionen av punk. Sedan dess har de fortsatt utveckla sin rock på ett sätt som gör att saknaden efter Captain Beefheart and The Magic Band aldrig behövt bli bedövande.

På bandets sextonde album, ursprungligen med den självklara arbetstiteln Bruce Springsteen is an Asshole, ylar han mer engagerat än på länge över en aptitretande och dynamisk mix an fritänkande jazz, elektriskt sprakande blues, elektroniskt experimenterande kraut, intensiv konstmusik och i Monkey Bizness till intensiv bluespunk mitt emellan Cortex och Gun Club. I den långsamma Walking Again hummar, klagar och gnolar David Thomas sig igenom långa suggestiva passanger, och på köpet slänger Pere Ubu dessutom in en träskversion av James Gangs Funk 49. Det borde rimligen vara omöjligt att skapa en helhet av alltihop, men Pere Ubu har en unik förmåga att kombinera sådana komponenter till sitt speciella avantgardista uttryck, och här gör de det mer övertygande än på decennier.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Pale Honey - Devotion

Tuva Lodmark och Nelly Daltrey förtjänar er uppmärksamhet. Debuten Fiction kom 2014, och deras andra släpp Devotion gör det tydligt att göteborgsduon redan är oförskämt bekväma i sitt sound, som på LP:n självsäkert pendlar mellan ett gött surfrockband från en Tarantino-film, via riktigt bra minimalistisk rock och vidare till en otröstlig Lykke Li. I Pale Honeys kapabla händer känns det självklart.

Tusks - Dissolve

Tusks första längre skiva lider av alla symptom en debut kan ha, och känns mer som en obligatoriskt inlämnad uppsats än ett passionsprojekt när den snirklar sig igenom sina snarlika spår med en känsla av plikt.

Det bleka plattan sticker aldrig ut. I stunder låter det snarare som ett collage av Londonbaserade Emily Underhills influenser än ett eget verk och även om debuter i viss mån är ursäktade dessa tendenser är det synd, för potentialen finns där. Det mest självsäkra spåret Toronto är också plattans mest spännande.