Vore det inte för band som Fleet Foxes, som för övrigt rör sig fasligt nära Paul Simon på sitt kommande andra album, skulle man nästan bli deppig över den här skivan. För popmusik borde ju vara ungdomens musik, och så görs den allra bästa popmusiken av en man som just fyllt 69.
Vid den åldern har Paul Simon ingen anledning att hålla igen, så han sammanfattar det bästa av sin historia i tio låtar, samtliga snäppet vassare än sångerna på det för övrigt strålande Eno-samarbetet Surprise för fem år sedan. Det är de snyggaste sångerna, sammanställda med nästan kuslig exakthet i relation till varandra och framförda med den ultimata elegansen. Det är sydafrikanska gitarrer som åter klingar över de enklaste newyorkska doowop-harmonierna. Det är prepubertal nyfikenhet på elektronik kombinerat med existensiella grubblerier och åldrade gudstjänstsamplingar. Det är intellektuell Manhattan-fyndighet kombinerat med hjärteknipande vardagstragedi. Det är fantastiskt.
Vågar vi alltså påstå att Vampire Weekend skulle förråda alla sina Cape Cod-kontakter för att ens få befinna sig i närheten av en av dessa sånger? Lätt! Vågar vi ana att Sony som nyligen tecknade avtal med Paul Simon för att ge ut hans katalog igen gråter blod över att de inte samtidigt signade honom för hans nya skiva? Oj, så de gråter. Vågar vi till och med påstå att skivan är i nivå med Paul Simons mästerverk från en 45 år lång karriär, från Simon & Garfunkel via Still Crazy after All These Years och Graceland fram till idag? Ooooh, vi skulle så gärna vilja våga, för det vore inte på minsta sätt så vrickat som det skulle verka.
Skivbolag:
Artist:
