Parquet Courts - Human Performance

Patrik Forshage 00:00 7 Apr 2016

Berlin Got Blurry är visserligen det närmaste en konventionell indiepophit Parquet Courts hittills kommit, men annars är deras alternativrock mera gedigen än omedelbar. Den kan låta slarvig ibland, tafflig rentav, men den har ett hjärta av guld och lika ädla rötter. Influenserna är påfallande i Dust (tidiga Modern Lovers), Paraphrased (Pere Ubu) och i One Man, No City, som börjar som en frisk kusin till Violent Femmes och halvvägs landar i en tre minuter lång gitarrimprovisation som ligger för nära Sister Ray för att det ska vara en slump. Men Parquet Courts är mycket mer ett band i en tydlig tradition än ett band som härmar sina idoler. Deras musik lever och utvecklas i samma härad som till exempel Feelies och Yo La Tengo, och det innebär musik som är lätt att älska.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Sarah Mary Chadwick - Please Daddy

Please Daddy är uppföljaren till the Queen Who Stole the Sky som Sarah Mary Chadwick släppte för nio månader sedan. Det allra första spåret heter When Will Death Come och i den allra första versen medger Chadwick att ingenting har blivit bättre sedan vi sist hördes.

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se

2016 startade Matilda Sjöström från Steget ett simultant soloprojekt. Under namnet Det brinnersläpper hon vad hon själv kallar gråtdisco, ett fri genre som uppmuntrar till fuldans. Bara öppna ögon kan se är det andra albumsläppet under namnet. 

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.