Pärlor vi missat: Rina Sawayama - Sawayama

Love Carbin 00:00 4 Jan 2021

Rina Sawayamas debutalbum kom ut tidigare i år, och blev ganska stort runt om i världen, men fick inte samma genomslag här i Sverige. Eller, det vet jag faktiskt inget om. Det är bara det att mina kompisar inte lyssnat på henne (min enda referenspunkt för vad hela Sverige tycker). Hoppas iallafall att dom läser detta och gör det. 

Sawayama är antitesen till 2010-talets sorgsna pop, det vill säga: mjuka syntar, intima sångröster med mera (tänk Lorde). Visst, 00-talet har varit inne ganska länge nu, men hon är inte bara trendig med sitt debutalbum. Hon har en blick och en kärlek för den kommersiella, töntiga, dekadenta musiken som vi förgylldes – eller plågades – av under 00-talet. På grund av detta är hon en förkämpe för camp idag. Camp kan förenklat beskrivas som konst, i detta fallet musik, som är så dålig att det är bra. Däremot är hon själv inte camp eftersom att hon inte är dålig. 

Musiken på skivan är maximalism tagen till en ny nivå. Många skribenter som recenserar skivan exploaterar detta faktum för billigt underhållningsvärde och skriver absurda förklaringar till musiken i stil med: “det är lite som att man blandade Slayer, Britney Spears och Imagine Dragons fast gjorde det coolt och lite hyper-pop”. Även jag måste ändå säga: det är lite som att man blandade Slayer, Britney Spears och Imagine Dragons fast gjorde det coolt och lite hyper-pop. Det går helt enkelt inte att motstå detta att dra dessa kopplingar. Referenserna är nämligen grundmaterialet som hon jobbar med när hon skriver musiken. Och det finns väldigt många.

Men Sawayama är ingen satiriker. I varje fall inte helt och hållet. För musiken på skivan är genomgående fylld av kärlek till sina inspirationer, och har dessutom lyckats med det omöjliga: att få mig att känna nostalgi till Imagine Dragons. Jag vet inte om jag kan säga att jag är tacksam för det, men det är åtminstone en bedrift. 

Skivans bästa spår är låten XS, som lite klurigt syftar på engelskans excess snarare än klädstorleken. Med textrader som: when the heart wants what it wants, what can I do? So I take that one, that one, yeah, that one too” kändes låten genialisk när den tidigare i år kom ut, men den lär leva vidare en bra bit till. Åtminstone tills vi som mänsklighet går under till följd av naturkatastroferna som vår överkonsumtion orsakar. Eller nåt. 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.