Rina Sawayamas debutalbum kom ut tidigare i år, och blev ganska stort runt om i världen, men fick inte samma genomslag här i Sverige. Eller, det vet jag faktiskt inget om. Det är bara det att mina kompisar inte lyssnat på henne (min enda referenspunkt för vad hela Sverige tycker). Hoppas iallafall att dom läser detta och gör det.
Sawayama är antitesen till 2010-talets sorgsna pop, det vill säga: mjuka syntar, intima sångröster med mera (tänk Lorde). Visst, 00-talet har varit inne ganska länge nu, men hon är inte bara trendig med sitt debutalbum. Hon har en blick och en kärlek för den kommersiella, töntiga, dekadenta musiken som vi förgylldes – eller plågades – av under 00-talet. På grund av detta är hon en förkämpe för camp idag. Camp kan förenklat beskrivas som konst, i detta fallet musik, som är så dålig att det är bra. Däremot är hon själv inte camp eftersom att hon inte är dålig.
Musiken på skivan är maximalism tagen till en ny nivå. Många skribenter som recenserar skivan exploaterar detta faktum för billigt underhållningsvärde och skriver absurda förklaringar till musiken i stil med: “det är lite som att man blandade Slayer, Britney Spears och Imagine Dragons fast gjorde det coolt och lite hyper-pop”. Även jag måste ändå säga: det är lite som att man blandade Slayer, Britney Spears och Imagine Dragons fast gjorde det coolt och lite hyper-pop. Det går helt enkelt inte att motstå detta att dra dessa kopplingar. Referenserna är nämligen grundmaterialet som hon jobbar med när hon skriver musiken. Och det finns väldigt många.
Men Sawayama är ingen satiriker. I varje fall inte helt och hållet. För musiken på skivan är genomgående fylld av kärlek till sina inspirationer, och har dessutom lyckats med det omöjliga: att få mig att känna nostalgi till Imagine Dragons. Jag vet inte om jag kan säga att jag är tacksam för det, men det är åtminstone en bedrift.
Skivans bästa spår är låten XS, som lite klurigt syftar på engelskans excess snarare än klädstorleken. Med textrader som: “when the heart wants what it wants, what can I do? So I take that one, that one, yeah, that one too” kändes låten genialisk när den tidigare i år kom ut, men den lär leva vidare en bra bit till. Åtminstone tills vi som mänsklighet går under till följd av naturkatastroferna som vår överkonsumtion orsakar. Eller nåt.
