Pärlor vi missat: Fiona Apple – Fetch the Bolt Cutters

Love Carbin 00:00 28 Dec 2020

Det mesta har redan sagts om Fiona Apples album som kom ut tidigare i år. Den toppar nästan alla listor som kommit ut nu i slutet av året (ligger även på plats två i listan med Nöjesguidens bästa utländska album 2020). Jag (som engagerat Fiona Apple-fan), är benägen att hålla med mycket av det som sägs, men ser samtidigt problematiken i det.

Fiona Apple har haft en mycket intressant musikkarriär. På 90-talet debuterade hon med ett album hon skrivit som 17-åring. Med på denna skiva finns låten Criminal, som är hennes kändaste låt, men enligt sägnen skulle den egentligen inte ens vara med på skivan. Den tillkom endast eftersom skivbolaget ville ha en hit, och då skrev Fiona vad som skulle komma att bli hennes enda riktiga hit. Tillsammans med låten kom också en ökänd musikvideo – här skapades bilden av Fiona Apple som en “bad bad girl”, för att citera hennes låt. 

Sedan dess har hon hunnit släppa fem album på drygt 20 år, och för varje släpp har hon blivit mer och mer nischad, mer och mer kultig (t.ex. hade hennes andra album en titel med 90 ord; helt omöjlig att säga, komma ihåg eller sälja). Kanske har hon också försökt fly från kändisskapet som medföljde hennes debut. Eller så har hon kämpat för att få göra musiken som hon – inte skivbolagen – vill göra. Oavsett så har hon nu med senaste släppet skapat vad många medier kallar “hennes magnum opus”. 

Musiken består av hennes karaktäristiska pianospel, våldsamt och med jazziga influenser i ackorden. Förutom det finns det alla möjliga sorts slagverk: trummor, kastruller, vibrafoner med mera. Och såklart hennes sång som är ilsken och stundom fullständigt urspårad (i slutet på I Want You to Love Me låter det som något slags vokalperformance av Yoko Ono). Låtarna har frångått den traditionella strukturen i popmusik med verser refränger, och kan nästan kännas som kampvisor ibland. 

Nu medan jag skriver denna recension inser jag att detta album nästan är mer intressant att skriva om än att lyssna på, och det är mitt problem med det. Det har nämligen blivit större än sig självt, och trots att jag faktiskt tycker att albumet är fantastiskt, är det svårt att ta det på allvar. Det är faktiskt svårt att ta in musiken när det ständigt skanderas om hur bra albumet är. Därför vill jag uppmana er att lyssna på hennes förra album (det har en jättelång titel som börjar med orden The Idler Wheel…). Det är faktiskt på vissa sätt ett bättre släpp. Men Fetch the Bolt Cutters kommer absolut bli en klassiker som ni måste lyssna på – vänta bara lite tills hajpen har lagt sig. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.