Om jag har en producentidol som fortfarande lever så är detMitchell Froom. Och om jag har en singer/songwriter-idol som fortfarandelever så är det Ron Sexsmith.Be mig inte förklara varför, för det kan bli en tilltrasslad historia. Dethandlar i vart fall inte om teknik, eftersom båda eftersträvar enkelhet,renhet och direkthet i allt de gör.
Sexsmiths sånger är inga noveller, utanpå sin höjd en samling blekta polaroider, och Froom låter hans akustiskagitarr stå ohotad främst i ljudbilden - och fyller bara ut sparsamt, med entramporgel här, ett karibiskt beat där och en lössläppt blåssektion på ettställe, för att bolaget ska få någonting som de kan kalla för singel.Ändå är det så fantastiskt bra.
Så personligt, så fräscht och så intensivt,som nästan inget annat i denna den mest tidsomedvetna av alla genrer. Sexsmith själv är en 34-årig kanadensare med ett kerubliknande utseende,som en korsning mellan Jim Morrison och Henrik Berggren. Hans debutalbumför två år sedan är ett sådant som nästan ingen brydde sig om när det kom,men som sedan, via mun-mot-munmetoden, blivit det mest spelade på många århos såväl konnässörer som vanliga dödliga. Bland fansen finns både ElvisCostellom och Ulf Lundell, men Sexsmith har en charm och en direkthet somgör att han har läge för att bli mycket mer än bara en musikernas musiker. Det som skiljer honom från de flesta andra män i kavaj och sexsträngat är hans totala brist på effektsökeri. Istället för Rimbaud på Rohypnol ger hanoss enkla vardagsfall, men med precis lagom mycket twist i uthoppet. Hansjunger inte om the girl next door, utan om "the girl around the corner" -men drar sig ändå inte för en stunds total vardagssentimentalitet, som iden fullkomligt ljuvliga avslutningssnyftaren April After All.En fot på gatan, en i ditt hjärta. Ron Sexsmith är en rar ärta.Skivbolag:
Artist:
