Att Reeperbahn trots återkommande påminnelser inte är självklar norm och rättesnöre i svensk popmusik är både ett mysterium och en skam. Efter återblickarna i samband med Så mycket bättre vore det på sin plats att en gång för alla slå fast detta faktum, men även om ingen vore bättre lämpad att göra det än Olle Ljungström själv var förväntningarna efter hans inte helt krya insats i TV inte de högsta. Därför är det glädjande att konstatera att han tillsammans med sin egen Sancho Panza Torsten Larsson har gjort sitt vassaste album på år och dar, med klara kopplingar också till sina tidigaste inspelningar. Så här koncentrerat har Olle inte sjungit sedan sina första soloalbum, och i Anna Karina har hans röst en ambivalent auktoritet vi inte hört på mycket länge. I titelspåret går han till och med så långt som att sno en hel refrängmelodi från sin egen gamla Marrakesh (och dessutom lite Be-bop-a-lula ur den övriga rockhistorien).
