På Trauma Factory pushar Joseph Edward Mulherin emorappens gränser. Han utnyttjar genrens redan paradoxala influenser och låter sig spreta åt olika håll utan tappa greppet om soundets helhet.
I ena stunden låter Mulherin som Troye Sivan. Han sjunger i en mjuk stämma över ett dansant popbeat. I andra bryter rapparen ut i skrikande rock, tänk Linkin Park. Vid ett tillfälle går det nästan över till att bli metall. Och då ska vi inte glömma rapen. På bakåtlutade Exile glider Mulherin in i ett glåmig trapsound á la Travis Scott.
Till skillnad från många av artistens likasinnade dränker inte Mulherin sina sorger i droger. Han är nykterist och vegan, lever något typ av straight edge-liv. Ofta speglar emorap den droginfluerade livsstilen, musiken känns som en vilsen gegga, doppad i ett glas lean. Mulherins låtar är rakare, skarpare. Han använder musiken för att bearbeta ett trauma. Det skapar en mer genomtänkt emorap som vet var den hämtar sina influenser och blandar genrens paradoxala element med omtanke.
