Jag har aldrig blivit riktigt klok på Arto Lindsay, vare sig han befunnit sig mitt i New Yorks "no wave"-scen eller experimenterat med brasilianska ballader. Jag blir nog inte klok på det här heller, men jag kan inte sluta lyssna på det. [I]Noon Chill[/I] utgår från de vackraste, renaste melodier ni kan tänka er och Lindsay sjunger dem med sin allra vänaste stämma, kompletterat med de arrangemang som faller honom in. Ibland är det den softaste latinojazz, försiktiga bossarytmer eller ett blås som ekar av en drucken begravningsorkester i New Orleans - andra gånger stökar han till det med en lågmäld mix av rökig trip hop och något som de mer kunniga förmodligen kallar illbient, men som jag själv hellre skulle beskriva som abstrakt, snudd på akademisk, instrumental hiphop. Blytungt och skört på samma gång, som en avlägsen, äldre släkting till Massive Attacks [I]Mezzanine[/I]. Renare och mjukare, men precis lika dramatiskt och angeläget. Och enastående bra. Jag reserverar redan plats högt uppe på årsbästalistan.Skivbolag:
Artist:
