De största musikaliska upplevelserna brukar antingen infinna sigvid liveframträdanden eller när man den allra första gången hör endebutant. Efterlängtan brukar vara ett nyckelord i sammanhanget. Attåterupptäcka en gammal bortglömd favorit kan vara överväldigande, mensällan känns det så där konstigt i bröstet som när man varit på en riktigtbra spelning med en fantastisk artist man aldrig hört förut.Det var länge sedan en debut var så efterlängtad som den här. Länge sedandet väntades på en svensk debutskiva redan ett år innan den kom ut. Och detvar väldigt länge sedan förväntningarna på en debutant var så höga - trotsatt hon bara kommit ut med två singlar känns Dilba redan som en etableradpopstjärna.Därför är det lite försmädligt att inte med händerna i sidorna och utanminsta darr på rösten kunna tycka till om det färdiga verket. Jag är fånigtambivalent inför Dilbas skiva. Jag vet inte ens i vilken genre jag skaplacera den.För vad kallar man musik som hämtar sin kraft ur själva glappet mellan popoch soul? Som ena ögonblicket låter som en blåskimrande jazzklubb en kvälli Harlem och nästa som musik ur bilstereon under en utflykt till någonnorsk fjord? Som är vemodig, uppgiven, framåtblickande och förbannad på engång? Som ställer en naken clavinova mot wahwah-gitarrer mot sådana därtrummor som de vuxna bara hör i TV-inslag om livsfarliga klubbkulturer...Vad vissa författare gör med språket gör Dilba med musiken. Delar upp den ismåbitar, väljer ut de hon tycker bäst om och fuskar sedan lite när honpusslar ihop dem, så att bitar som egentligen inte borde passa med varandraplötsligt gör det. Resultatet blir både enastående och oroandesvårplacerat. Som om hon inte riktigt själv vet om hon ska sättafrågetecken eller utropstecken efter verserna - och inte bryr sig. No 1 ären serie musikaliska semikolon; eftertänksamma pauser innan hon går vidaremot nästa låtpussel.Dilbas röst är underbar - lika späd och sensuell som hon själv. I detnynnade outrot till Could it be vajar den som rofyllda alger på ljudhavetsbotten, bredvid små förbiflytande pianoklink. Det är förödande vackert.Dilba har inte misslyckats med att finna en genre, hon har uppfunnit sinegen. En trevlig genre som än så länge bara rymmer en skiva, självskrivenpå listan över det här decenniets fem hittills bästa svenska debuter.
Skivbolag:
Artist:
