Det Brooklynbaserade stjärnskottet Nick Hakim är knappast ett bekant namn i Sverige. Men i USA har han sedan debuten 2017 hyllats i funky kretsar för sin psykedeliska soulmusik.
En orsak är att singer/songwritern lyckas mixa en mängd genrer och instrument – det enda kravet är att det gifter sig väl med hans dimmiga röst. Ibland blir det bättre, ibland blir det sämre. På hans tredje album Cometa är resultatet mediokert.
Den första låten Ani är en bra start på albumet. Här får vi se en betydligt mer lo-fi variant av Nick Hakim. Berättelsen om Ani, som bara vill hitta äkta kärlek, är mysig och lätt att följa med i. Men det är ungefär där känslan stannar också.
Många låtar är uppbyggda på samma sätt; genom enkla gitarriff. Det är absolut inget fel med det, men i fallet med Nick Hakim blir resultatet att det saknas tydliga toppar. Albumet hade egentligen kunnat vara hälften så kort utan att det skulle göra någon större skillnad.
I ett pressutskick berättar artisten att Cometa handlar om kärleken från olika perspektiv, men tyvärr väcker de platta texterna inga starka känslor i en. Tvärtom. Textraderna är simpla på ett tråkigt och tjatigt sätt.
Ett undantag är låten Feeling Myself. Nick Hakim är i sitt esse när han låter musiken präglas av syntar, trollbindande beats och snygga texter som är enkla att ta till sig, utan att vara ”enkel-tråkiga”.
Det där är en svår balansgång och den här gången nådde Nick Hakim inte hela vägen fram.
