Trots att sommaren ligger augustitung tar jag mig an Nick Cave & The Bad Seeds nya dubbelskiva. Den första, [I]Abbatoir Blues[/I] är hård och visar sig vara trams. Vad det har med blues att göra har jag ingen aning om, jag kan stå ut med mycket skräp och bråte i vägen för att hitta en bra låt långt där inne, men herregud, så här ska det inte behöva vara. Alarmerande, offensiva gitarrer överfaller den stackars kören som verkligen är duktig.
Tänker att Nick Cave verkar hemskt deppig när han förpestar tillvaron med sitt gnissel och gissel.
Tar fram gårdagens Aftonbladet och läser att britternas dricksvatten innehåller rester av Prozac och miljöaktivisterna i sina gummibåtar rasar. Nick Cave och det brittiska vattnet skulle vara ett par vigt i himlen tänker jag elakt, stänger av fort som fan och byter till den betydligt lugnare [I]The Lyre of Orpheus[/I].
Oj, vilken kille han är ändå. [I]Breathless[/I] drar igång med svala flöjter i lager på lager, en glad akustisk gitarr medan Nick håglöst (sexig?) sjunger att han är breathless over you. Och vilken refräng!
Jag klickar tillbaka dit hela tiden. Men det är en hel del andra låtar här också. Eftertänksamma [I]Easy Money[/I] där man hör gitarrsträngarna gnaga på fingertopparna, [I]Carry Me[/I] med sina nerviga stråkar som far runt som knott och så sist och störst, den farligt gospelaktiga [I]O Children[/I].
[I]The Lyre of Orpheus[/I] är fantastisk. [I]Abbattoir Blues[/I] hade han kunnat lämna kvar i nån vadderad gotpunk-kista på vinden.
Skivbolag:
Artist:
