"I think we were able to evoke the special sound of our first album and drag it by the hair into the present". Så filosoferar David Johansen om sitt fjärde album under namnet New York Dolls, och anledningen är att debutskivans producent Todd Rundgren är tillbaka i sin roll. Hm. Låt oss begrunda det påståendet.
Vi talar alltså om ett band där fyra medlemmar från storhetstiden för 35 år sedan dött och bara två står på benen. Dessa båda snart 60-åriga män har försörjt sig på musik hela sina vuxna liv, och för att kunna ta ännu en tur på veterantouren har de hyrt in obskyra utfyllnadsmedlemmar bland annat från tributband som Hanoi Rocks för att fylla luckor efter folk som - gasp - Johnny Thunders. Vi talar alltså om åldrade businessugna proffs som påstår att de tänker försöka låta som de gjorde 1973, när de var hungriga, crossdressande, missbrukande, uppmärksamhetstörstande, på kant med hela musiketablissemanget och musikaliskt så underbart klantiga att deras idoga girl-group- och Chuck Berry-försök aldrig blev något annat än den skitigaste och mest geniala trashrocken och prepunken.
"The special sound of our first album" finns faktiskt nogsamt restaurerat i någon låt, till exempel Excorcism of Dispair, men det där om att dra det in i nutiden handlar konsekvent om adderade hårdrockgitarrer, både i den New York Dolls-pastischen och i merparten av skivans övriga spår. Vi talar om människor så cyniska att de inte ens drar sig för att göra en nyinspelning av en av debutskivans absoluta pärlor, Trash, den här gången i - håll i dig - tafflig baktakt.
Cause I Sez So är inte bara billigt bondfångeri, det är dessutom såsigt genomfört bondfångeri. Den är en förolämpning mot det innersta väsen av trash-rocken som New York Dolls en gång i tiden var så avgörande i att skapa. Den drar ett tidigare vördat bandnamn i smutsen, och den är det ultimata argumentet för lagstiftning mot varje tillstymmelse till "återförening".
Njut den här pärlan från back in the days istället.
