”I can’t stop working cause I like to work when nothing else is going on”, konstaterar Neil Young lakoniskt, och kanske är det förklaringen till de frekventa albumreleaser med snapshots av aktuella stämningslägen och hjärtefrågor han formligen öst ut på senare år. Skivomslaget med Neil Youngs namn och skivans titel hastigt nedklottrat på en masonitskiva säger mycket om ambitionsnivån för hans studioalbum nummer 38 (plus eller minus fem procent i felräkningsmarginal), som precis som vanligt är lika hastigt skriven som inspelad. Det innebär att det såsom vi kommit att vänja oss inte bara är oslipat utan i många fall såväl ofärdigt, oredigerat och någonstans till och med otight.
Men det är alltid angeläget, och en låt om Dakota Access Pipeline hade till exempel inte kunnat komma lägligare. Man hade kanske kunnat hoppas på att ett sådant anthem skulle vara mer distinkt än Indian Givers, men den är tillräckligt rättfram för att fylla sitt syfte. Titelspåret är ett av albumets bästa stunder, men hade kanske funkat ännu bättre helt avskalat med bara en akustisk gitarr. Då hade vi å andra sidan inte fått njuta de ständigt geniala elektriska gitarrutbrotten eller det udda tilltaget när Neil Young lägger egna andrastämmor med Autotune. I starka My New Robot leker han med gammal elektronik från Trans, och Autotune-tricket upprepas på den talade och smarta My Pledge om att vara vilse och frånsprungen av sin samtid.
Terrorist Suicide Hang Gliders har redan anammats av Trumpanhängare som inte förstår ens den mest uppenbara ironi. “I think I know who to blame: / It’s all those people with funny names, / moving in to our neighborhood. / How can I tell if they’re bad or good?”
Man hade kunnat argumentera att sådana låtar på Neil Youngs skitförbannade protestalbum hade behövt höras före det amerikanska valet. Men det hade förmodligen inte gjort någon skillnad, och med facit i hand är kanske hans djupt humanistiska budskap och hippie dreams desto viktigare nu.
