Under flera decennier väntade vi på att Neil Young skulle få ändan ur och göra de där historiska inspelningarna han påstod sig ha i arkivet tillgängliga. När vi till slut givit upp hoppet lossnade det, och under de senaste året har flödet av oumbärliga konsertinspelningar från olika faser i hans karriär varit så konstant att vi nu börjar kunna unna oss överlappningar och nyanser.
Med Live at The Cellar Door går vi långt tillbaka i hans historia, ända till två månader innan den Massey Hall-spelning som Neil Young redan släppt från sitt arkiv. I december 1970 hade Crosby, Stills, Nash and Young just splittrats, och när Neil Young klev upp på scenen på The Cellar Door i Washington DC var det för att åter börja fokusera på den solokarriär han hade påbörjat ett par år tidigare. Egentligen var de sex spelningarna där tänkta som uppvärmning och live-repetitioner inför för den egentliga kickstarten med ett par spelningar på Carnegie Hall samma månad, och det var kanske anledningen till att Neil Young spelade in dem så nogsamt. Samtidigt är det en väldigt avslappnad artist vi hör, som förtjust fnissar i presentationen av sin gamla Buffalo Springfield-låt Flying on the Ground is Wrong, och som skojar om att ha spelat piano i nästan ett år, vilket innebär att han ”mest för excentriciteten” kan kräva en Steinwayflygel på scenen. På den - istället för som i vanliga fall på gitarr - spelar han en andlös Cinnamon Girl, och den är bara en av många intima sånger Neil Young sjunger med fullständig närvaro och övertygelse. After the Goldrush och Down by the River är fortfarande spännande för Neil Young och för publiken, för att inte tala om den urpremiär av Old Man vi får chansen att bevittna här.
