När Neil Young behöver få utlopp för sitt oväsen ringer han Crazy Horse, som alltid slamrar hårdare och följsammare än någon annan. Så har det varit i 44 år (!), och bara någon enstaka gång har slammerlusten varit större än idéer och melodier. Men den oro över musans frånvaro som man kan känna när Neil Young rotar bland uttjatade amerikanska folksånger visar sig ogrundad. Han tolkar Oh Susannah, Wayfarin’ Stranger och This Land is Your Land med auktoritet och distortion nog för att få Bruce Springsteen att gå i pension, och Clementine och Tom Doley – eller Tom Dula som den heter här - påminner inte det minsta om hur fantasilösa gatumusikanter envisas med att sjunga dem sedan decennier. Bara avrundningen med en rätt lam tolkning av den engelska nationalsången (!) blir för mycket. Americana bör förstås inte betraktas som något av Neil Youngs centrala verk. Men för den som uppskattar rundgång och dist är det på alla sätt igenkänneligt och trivsamt.
