Efter sitt omtumlande debutalbum drabbades Natalie Prass av en personlig kris. Den utlöstes av den tragedi hon upplevde i det amerikanska presidentvalresultatet, och innebar att hon kände sig tvungen att skriva om allt det material som låg färdigt för ett album, för att tydligare försöka ingjuta hopp och kamp i sin musik.
Den hörs tydligt i hennes musikaliskt klumpiga feministiska anthem Sisters, men i övrigt är det svårt att identifiera vare sig hopp och kamp i den här billiga popdiscon. där utgångspunkten är Madonnas Holiday minus charm, florstunna Stock-Aitkin-Waterman-varianter och substanslös och daterad Idol-r’n’b. Hennes forna röstauktoritet är bytt mot standardwailande, hamig falsett och auotune, och även om travestin på Prince 80-tal i Oh My är bättre är det ändå bara marginellt.
I Hot for the Mountain med mjuka arabiska melodislingor väljer hon för en kort stund subtilare uttryck, och genast manar hon fram något av det som gjorde oss så entusiastiska inför debutens varma och tidlösa vintagesoul. Men det är för sent och sällan - The Future and The Past är redan förlorat.
