I likhet med resten av Australiens kommersiella popexport så började Natalie Imbruglias karriär som sockersöt tonåring i succésåpan Grannar. Efter ett par år som bedårande Beth tog hon en paus från rampljuset för att sedan lägligt återvända, precis innan vi glömt bort henne, med en gitarr på axeln och mycket seriösa popstjärneambitioner.
Tillsammans med sin nya, sportigare frisyr och en lagom utmanande alternativ rock-garderob kryssade hon sedan runt mellan olika Music Awards och håvade in priser för debutsingeln [I]Torn[/I]. Och vilken prestation det ändå hade varit om hon kanske sjungit "sitting", "fully dressed" och "in a chair" snarare än "lying", "naked" och "on the floor".
Det har gått fyra år sedan den singeln och tre sedan debutalbumet. Enligt Imbruglia själv fick den nya skivan vänta medan hon återgick till det normala livet "där man ju finner den sanna inspirationen". Ja, dels där eller så i kåken hon köpte bredvid drottningens i Hyde Park.
På [I]White Lillies Island[/I] tar det beundransvärda åtta låtar innan hon måste berätta att hon är naken igen. [I]Hurricane[/I], balladen i fråga, är för övrigt min högst kvalificerade gissning på "den känsloladdade andra singeln". Men redan innan dess svämmar skivan fullkomligt över av buzzwords - beautiful, divine, butterflies, perfect - och de storslagna stråk- och pianoarrangemangen kontrasterar på ett Vår Teater-subtilt sätt med de svårmodiga, distade gitarrerna.
Som PR-produkt är Imbruglia - komplett med rådjursögon och plutmun - svårslagen men som "seriös artist" är hon det helt enkelt inte.
Skivbolag:
Artist:
