Även om hennes teman kan verka vardagliga blir det aldrig den sortens diskbänksrealism som albumtiteln pekar mot på Nadine Shahs fjärde album. Hon gör visserligen som alla andra 2020 och stannar hemmavid, till skillnad från senast när hon tog sig an orättvisor i ett globalt perspektiv, men det är ingen sömnig förortstillvaro hon vill berätta om.
Kitchen Sink är en skiva om att vara kvinna och bli äldre. Om att inte vara stadgad när människor runtomkring är det, om att bläddra på Tinder när jämnåriga par går på husvisningar, och både glädjas och hemsökas av detta faktum.
”Shave my legs/ Freeze my eggs” sjunger hon lätt pressad i Trad om att känna pressen från omgivningen på att stadga sig i traditionellt familjeliv. Vardagsrasismen skildras smart i titelspåret, och den vardagssexism en brittisk kvinna utsätts för exemplifieras både i Walk och i Club Cougar.
Även musikaliskt är det här alldeles för fantasi- och uttrycksfullt för att kunna sorteras in i diskbänksrealismen. Hennes dova musikaliska PJ Harvey-tilltal är finns spår av i Ukranian Wine, men har annars ersätts av ett luftigt och eklektisk sound där ljud och instrument från utanför västvärlden samsas med syntar och smarta rytmer som påminner om dem artister som Grace Jones och Ian Dury for i skytteltrafik till Compass Point Studios i Nassau på Bahamas för på 80-talet.
Ibland blir det tillkämpat. När asiatiska klanger kombineras med statiskt rockiga gitarriff i troféhustrubetraktelsen Ladies for Babies (Goats for Love) blir det bara Cornershop och 90-tal av alltihop, och motsvarande tendenser finns också i Buckfast. Men sånt hår att uthärda när helheten har sådan relevans som Kitchen Sink.
