Så värst digitalt är det förstås inte. Redan på 90-talet hittade Mudhoney sina preferenser av skitig rock i Seattles grunge och i New Yorks Sonic Youth-slammer, och där stannar man även på sitt tionde album. Det finns visserligen någon synth här, men titeln syftar på det digitala brus där varje persons misstag alltid lever kvar och finns tillgängligt. I Kill Yourself Live resonerar Mark Arm om alternativ för att få uppskattning i sociala medier, det ena morbidare än det andra. Den vuxet moraliska hållningen behåller han tvärs igenom när han prickar för det ena protestområdet efter det andra. 21st Century Pharisees och Messiah’s Lament är angrepp på kyrkan, i Please Mr. Gunman ber Mark Arm masskjutaren låta dem få dö i kyrkan, åtminstone, och Next Mass Extinction är ett ställningstagande mot nynazister som i Charlottesville.
Mudhoney har budskap att föra fram, och de är angelägna om att vi inte ska missa något. Därför mixar de sin skräpiga rock lite för lågt och försiktigt i relation till Mark Arms sång, och Stoogesförsök som Prosperity Gospel blir alldeles för lama. Trots Mudhoneys goda intentioner gör det att Digital Garbage riskerar att hamna i skräpkorgen.
