Band som startar trender, band som är förebilder och galjonsfigurer inom trender dör förstås med sin trend, för att möjligen återuppstå när nostalgivarianten av trenden dyker upp. Grungevågens första och största har fallit ifrån en efter en - Soundgarden, Tad, Nirvana, Mother Love Bone. Men Mudhoney, som var först men aldrig störst, består. Bandet som rätt mycket definierade grunge vägrar söka upp elefantkyrkogården, trots dalande skivförsäljning, avsked från storbolaget och återvändande till barndomshemmet Sub Pop.
Det finns anledningar till att Mudhoney inte var störst. Hur gärna vi än velat älska dem har de under 15 år aldrig kunnat få till låtar som levt upp till debutsingelns [I]Touch Me I'm Sick[/I]. Alldeles för ofta har de istället försökt leka Stooges. Men inte ens när Mark Arm på [I]In the Winner's Circle[/I] precis som sin förebild vrålar "I got nothing", kommer han i närheten av Iggy Pops urkraft. De återkommande försöken att vara tidiga Black Sabbath - [I]Our Time is Now[/I] är det mest uppenbara exemplet - lyckas inte heller särskilt väl, eftersom man inte har någon Tony Iommi eller Ozzy Osbourne i bandet (jo småglin, det är faktiskt sant, på farfars tid var Ozzy en farlig sångare, långt innan han blev TV-komiker).
Lika mycket skrän som vanligt, fyra olika studios, fyra olika producenter, Wayne Kramer som gäst - på bas! - och en blåssektion, men det hjälper inte.
Under 90-talet blev Mudhoney ifrånsprungna av sina samtida, och nu blir de ifrånsprungna av en ny generation larmiga rockare. Vi lägger undan [I]Since We've Become Translucent[/I] och tar fram deras debutsingel. Igen.
Skivbolag:
Artist:
