Mr. Tophat – Dusk to Dawn (Part I-III)

Sara Berg 00:00 21 Jun 2019

Uppvuxen i en konstnärsfamilj, son till Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson, var det nog ett smart drag av Rudolf Nordström att välja konstformen musik framför måleri eller kollage. På så vis slipper han få sitt skapande jämfört med sina föräldrars. Men det ligger absolut en uppenbart konstnärlig talang bakom den debutalbumtrilogi som Mr. Tophat nu släpper. Rötterna återfinns i både dansmusiken och den klassiska musiken, och det finns både en målerisk och en kollageartad känsla över soundet.

Första skivan, Part I, inleds med Bachs Matteuspassionen som långsamt smyger över i flöjthouse och så fortsätter det – med en blandning mellan klassiskt och klubb. För precis som alla som älskar electro vet, så är dessa båda genrer mer närbesläktade än avlägsna. Andra inslag som hörs är Jeff Mills, discohouse, välkända samarbetspartnern Robyn och afrobeats.

Part II är den mer förutsägbart popklubbiga skivan. Här hittar man samarbeten med Axel Boman, Lune, Kleerup och Noomi och låtarna är flowiga och lättillgängliga, men mer åt Studio Barnhus-hållet än det kommersiella.

Den mest experimentella och kanske även mest svårtillgängliga skivan är Part III. Den är såklart även mest intressant. Här är ljudbilden nedtonad men överraskande, som om någon lagt en dämpande filt över på en alltför spattig symfoniorkester. Det suggestiva och svindlande är vackert.

Det har tagit många år att färdigställa Dusk to Dawn men trots att arbetsprocessen varit lång, känns låtarna sammanhållna i sin diversitet. Hantverket är imponerande skickligt, mångsidigt och nyanserat, men avsändaren är alltid tydlig. Resultatet är musik som kommer att hålla länge. 

 
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.