Moodymann

Det finns en populär uppfattning bland djupsinniga househuvuden att Kenny Dixon Jr, även känd som Moodymann, är planetens viktigaste producent, och det verkar mer och mer tydligt att de har rätt. Det är ju Moodymann som sammanbinder punkterna, visar oss hittills oanade kopplingar mellan soul, disco, hiphop och techno, och ger allt han samplar ett sådant lo-fi-skimmer att soundet är betydligt närmare hiphop än det vi vanligtvis kallar house. För det är sampling han ägnar sig åt. Inga massiva 909-bastrummor gör musiken DJ-vänlig, snarare får film-monologer breda ut sig över halva låtar. En lustig sak med dansmusik är att de allra bästa producenterna är de som aldrig spelas på klubbar. När hörde du till exempel senast Photek eller 4 Hero på en drum'n'bass-klubb? En del artister har bara alltför stora visioner för att passa in, och Moodymann är definitivt en av dem. Moodymann vill inte heller att det ska vara alltför lätt för allmänheten att älska hans musik. På hans förra album hade den fantastiska singeln [I]Black Mahogany[/I] bytt namn till [I]Mahogany Brown[/I] och var bara en bråkdel så lång som originalet. Den startade och stannade hela tiden, vi fick aldrig höra harpan måla upp sin regnbåge av färger ovanför elpiano-slingorna, basen fick aldrig byta ackord och ingen CD-konsument kunde väl tro att de lyssnade på låten som var årets bästa jazzfunk. Tidigare i år gav Kenny oss tolvan [I]The Thief That Stole My Sad Days...Ya Blessin' Me[/I], en kristen predikan som blev gospel, som blev house, som blev disco. På det här albumet har samma låt tappat både den euforiska sången och pastorns predikan för att lämna pianot och basen ensamma att utkämpa en dragkamp om vilken tonart låten egentligen går i. Album-lyssnaren kommer än en gång att skaka på huvudet åt årets vackraste låt och de insatta får fortsätta att vara ensamma om att förstå Moodymann. Nu ägnar sig inte tjurskallen på [I]Forevernevermore[/I] bara åt att göra sina gamla låtar mer otillgängliga. Den underbara discodängan [I]Don't You Want My Love[/I] återfinns med funken i behåll, men minus originalets distade bastrumma. De nya kompositionerna på albumet är i klar minoritet, men de inledande [I]Meanwhile Back At Home[/I] och [I]Wednesday Night People[/I] ger oss två nya nyanser av Moodymann-soundet. Den förstnämnda med afrikansk sång och electroljudande 80-talssynt, och den senare med ett ovanligt piggt bossa-gung under stråkmattorna. Men det där är bara detaljer. Anledningen till att vi behöver Moodymann är att han ständigt tar oss hela vägen tillbaka till musikens rötter. Detroit-technopionjärernas inställning byggde helt på att klippa av banden till sin musikaliska historia och den stad de såg sig svikna av. Moodymann sitter i samma stad och tycker att den där bakgrunden (Motown, P-funk, längre tillbaks och söderut till den ursprungliga soulen, bluesen och gospeln, till slut ända tillbaks till Afrika) ändå är fullständigt nödvändig för att behålla fotfästet på väg in i framtiden. Och han har så klart rätt. På 60-talet var en av hemligheterna med Stax-studions förödande funkiga sound att ljudteknikerna tog tillvara på smutsen. Mikrofoner placerades där de tog upp maximalt med missljud och allt fick svänga fullständigt okosmetiskt och fritt. Nästan ett halvsekel senare kan vi tillämpa samma filosofi på samplingsteknik och Kenny Dixon Jr tar den teorin längre än någon annan. Kenny samplar precis vad han känner för, med en nonchalans som någon som lärt sig house genom att lyssna på house aldrig ens skulle kunna härma. Kenny Dixon Jr har aldrig behövt utbilda sig till houseproducent. Där han kommer ifrån är musiken, i det här fallet house, ett sätt att kommunicera på det mest vardagliga sätt, en tillflykt när allt är svårt, en påminnelse om ens ursprung, en väg till frihet, till samhörighet eller till Gud om man så vill. Inte undra på att han blir arg på vita förortskids som inte har den minsta förutsättning att förstå vad det handlar om men ändå tror att de håller på med samma sak. Det är hög tid för alla musikälskare att ta ställning för den äkta soulmusiken (vare sig det är house, techno, hiphop eller r'n'b) och Moodymanns nya album [I]Forevernevermore[/I] är ännu ett kapitel i kampen. Det är utan tvekan årets housealbum, för trots alla egenheter och märkliga beslut är det Moodymann som gör den äkta housemusiken. Musiken du kan känna.