Förra månaden gav det lilla geniet som en gång hette Prince ut en CD-box innehållande fyra skivor med överblivet material från sina hemliga gömmor. Ett vansinnesprojekt, så klart, som i många fall säkert sågades en bra stund innan musikskribenterna pillat upp förpackningen. När recensenterna sedan dessutom kunde läsa i innerkonvolutet om låtar som spelats in på skoj och jamsessions som egentligen aldrig var tänkta att ge ut på skiva suckade de lite grann och mumlade något om att det inte precis var någon ny Purple Rain. Det var det inte heller. Men i samma andetag missade kritikerkåren det viktigaste ett sådant tilltag har att lära oss: att trygga artister är något av det tråkigaste som finns.
Jag är övertygad om att Prince skulle kunna göra en ny Purple Rain om han ville. Men då skulle han inte längre vara ett litet geni som en gång hette Prince, utan just den förvirrade excentriker som den cyniska mediavärlden så gärna vill att han ska vara. Det skulle vara att spela spelet istället för att ställa sig utanför det. Men det finns ingenting av pålitlighet i att offentliggöra musik som producerats för den egna bilstereon. Ett sådant tilltag rymmer inget drag av medlöperi, av samarbetsvilja med de rådande normerna.
Istället tyder det på en rätt avslappnad fuck you-inställning, liknande den hos Jon Spencer Blues Explosion när de åkte ut till ett litet hus på den amerikanska södern för att spela ostämt blåa toner med den gamle bluesgitarristen R L Burnside för något år sedan. Eller den som Pavement-sångaren Stephen Malkmus har när han fortsätter att ta sina toner lite skevt, fastän han säkert skulle kunna nå ut till många fler skivköpare om han gjorde sig mer lättillgänglig. Eller den attityd Ben Folds Five visade prov på när de baserade halva sin senaste skiva på ironiskt usel, men rolig, musik.
Nu skulle ni förstås kunna komma med en massa invändningar. Men det gör ni inte, för ni undrar hur fan det kommer sig att jag sitter och skriver om Prince och Stephen Malkmus när recensionen skulle handla om Gang Starr. Häng kvar. Här kommer förklaringen.
Först ska vi göra klart att [I]Moment Of Truth[/I] är en oerhört bra skiva. Guru och DJ Premier har in i minsta detalj gjort det album vi alla väntade oss att de skulle göra. Plattan vi gått och längtat efter i över ett halvår. En kvalitativ comeback späckad med klassiska referenser till deras tidigare plattor. De jazziga slingorna, den avslappnade rapen, de raka hi hat-slagen, distinkta blåspartierna och svepande stråkarna. Det är grymt, det knäcker. Det är jättetråkigt.
En sekund in i låtarna kan vi avväpna dem, peka ut ingredienserna, le lite igenkännande åt beatsen och ljudbilden, nicka åt den snygga produktionen och Gurus coola röst. Men efter tio-elva låtar börjar det bli svårt att ignorera den obehagligt växande oroskänslan i magen. En känsla som den att komma hem efter en lång resa och inse att all hemlängtan i själva verket var förgäves, känslan då man inser att just den välbekanta tryggheten var det man flydde från för länge sedan.
Gang Starr gör allting rätt. De ger sin trogna publik 20 nya spår som i stort sett skulle ha kunnat komma från någon av de tidigare skivorna. Men de gör aldrig det jag hoppades att de skulle våga göra: gå ifrån den välbeprövade formeln. Vara modiga nog att testa ett stickspår. Göra ett par expeditioner till outforskade audioländer. En enda liten gång på de nästan 79 minuterna höjer jag hastigt på ögonbrynen, och det är i Gurus erbarmerliga duett med skivbolagsbossen Scarface - skivans sämsta låt och uppenbarligen ett påtvingat samarbete, en osmaklig gentjänst.
Gang Starr kommer aldrig att kännas osympatiska, oengagerade eller oangelägna. Trots kritiken går det inte att komma ifrån att [I]Moment Of Truth[/I] är en av de bästa hiphop-skivor jag hört på länge, i vissa glimrande sekunder långt bättre än skivor jag givit ett högre betyg. En välproducerad skiva kommer alltid att ha ett svårintagligt försprång på en underground-utgåva. Men med förbättrade ekonomiska möjligheter att skapa någonting verkligt bra följer också ett ansvar gentemot skivköparna att inte stirra sig blind på pengarna och börja foga sig efter skivbolagsbossarnas kvävande kommandon. Det är därför det är så förfärligt att läsa om hur Das EFX menar att en fjärdedel av musikmakandet styrs av de kommersiella baktankarna. Det är därför det är så jobbigt att inte kunna drämma till med ett klassikerbetyg nu när Gang Starr-skivan äntligen är här.
I regel är pålitliga konstnärer jobbiga. Vem orkar gå på ett vernissage hos en skulptör som aldrig gör någonting oväntat? Vem har lust att se reprisen av en repris man redan sett av ett TV-program man såg när det sändes? Vem ser om samma biofilm varje dag i flera månader? Vem ska orka lyssna på Gang Starr sedan den första euforin över att de gjort en platta som låter precis som Gang Starr har lagt sig?
Skivbolag:
Artist:
