27 dec, Mercury Lounge, N.Y.
- Vilket band är du här för att se? frågar tjejen i kassan när jag ger henne entréavgiften.
- The Strokes, svarar jag snabbt för att hon inte ska hinna ändra sig, varför hon nu skulle göra det.
Jag har väntat på det här giget. Vant ritar hon ännu ett romerskt streck i det ogenomträngliga staketet av streck som börjar efter The Strokes namn och ett kolon. Förbandet, The Moldy Peaches, som jag aldrig har hört talas om, har tre streck.
En timme senare däremot. Jag står förstummad framme vid scenen med en skrynklig fem-dollar-sedel i ena handen, ett larvigt leende på läpparna och avsikten att till varje pris haffa någon av nämnda förbands två medlemmar som just lämnar scenen, för att försäkra mig om att få ett ex av deras hembrända promo-CD innan den tar slut.
Jag kommer nog aldrig att lyckas förklara vad det giget gjorde för mig. Eller hur glad jag blir när folk som inte kan göra musik gör det ändå. Har man över huvud taget övervägt att studera vid Adolf Fredriks musikskola kommer man aldrig ens att kunna förstå det resonemanget. Eller Moldy Peaches, för den delen.
De skiter väl i nåt tveksamt ackord hit eller dit eller en ton fel åt endera hållet. Det vill bara berätta om de där små, små grejerna de gillar, vare sig det är tecknade filmer, knark, varandra eller någon indiekompis till dem med ett konstigt namn. Och det spelar ingen roll om det är sant, ren lögn eller bara väldigt bisarrt. Det viktiga är bara att vi därigenom aldrig någonsin riskerar att glömma bort Beat Happening, Jonathan Richman, Velvet Underground, Young Marble Giants eller vilka andra hjältar de nu kan ha.
Så, resultatet är ganska svajigt, lite skränigt, falskt då och då - och i ett par tre fall rent av jättedåligt. Men det spelar ingen roll. Det enda som spelar någon roll är att de gör låtar som [I]Who's Got the Crack?[/I] och [I]Nothing Came Out[/I] och skriver rader som "Indieboys are neurotic/tight black pants exotic" och "I don't see what anyone could see in anyone else (but you)". Jag hoppas bara att den udda duon - bestående av den väldigt utstuderade, trådsmala rock-ynglingen Adam och skönsjungande, tjocka och till synes obegripligt ohippa Kimya - inte fyller 18 och börjar ta sitt ansvar, lär sig spela ordentligt eller inser att det är kutym att sjunga samma textrader om man nu ska sjunga samtidigt.
Två timmar senare, på vägen ut, gör jag två saker: jag köper en singel med deras minst lika fantastiska label-kamrater The Strokes och jag förvandlar Moldy Peaches tre streck till betydligt fler när tjejen i kassan tittar bort.Skivbolag:
Artist:
