Det fanns låtar som skulle spelas in. Svårare än så var det inte. Och det finns väl ingen anledning att göra så stor affär av att det fräckaste och coolaste av det tidiga sjuttiotalets svenska rockband gör comeback efter sjutton år. Världen lär knappast stanna upp, hitlistorna lär inte brinna upp av verkets kommersiella potential.
Men en nimm liten platta blev det.
Så förtvivlat och oåterkalleligt svensk, i en tid när det mesta i svensk musik går ut på att låta som om allt vore gjort i Atlanta eller L.A. Musiken liger nära marken, den tar sig fram i ett ljudlandskap som badar i naturligt ljus. Det finns i soundet och attityden fortfarande en släng av slapp, drällande Velvet Undergroundkänsla, men mest andas det handfast, pålitlig svensk vistradition. När den är som minst präktig.
Jag känner mig väldigt hemma i Torkel Rasmussons vingliga, trivsamt mänskliga röst. Och när Tore Berger spelar klarinett i [I]Berusad och rädd[/I], en varm omfamning av Billie Hollidayklassikern [I]You Go To My Head[/I], så skapar han stor och alldeles lagom sentimental romantik. Utan att bli det minsta kladdig.
Över huvud taget är det här en platta oväntat befriad från nostalgi. Det mesta etablerar en egen identitet, lika relevant nu som då. Och många av texterna är briljanta små betraktelser av vår tid.
"Det har blivit så konstiga tider
man vet varken bak eller fram
visst är det mycket som händer
men ändå inget som sker"
Det är bara när Berger i [I]Det var en gång en dröm[/I] målar en klatschig hötorgsbild av sextiotalet man skruvar sig lite besvärat. Fast det är en rar melodi.
Skivbolag:
Artist:
