Staffan Hellstrands Greatest Hits härom året var en klart befogad samlingsskiva, eftersom hans tidigare nio skivor alla har lidit av kraftiga ojämnheter, som om Staffan Hellstrand stressat fram hälften av materialet för att snabbt få ut de riktigt starka och personliga låtar som alltid funnits där.
Den här gången har han dragit sig undan till Oslo, en form av exil som tidigare hjälpt några av fö
MNW
Irma"Allting låter likadant" klagar Irma Schultz Keller på singeln [I]Stereo[/I], som är så kaxig och skramlig att syster Idde i Docenterna får hicka. När Irma återvänder till musiken efter åtta år vill hon inte vara lika tillrättalagd och medelsvensk som förr. Med [I]Stereo[/I], och delvis med Björn Yttlings orgel på snabba [I]Druvor[/I] och valsen [I]Den här tiden av året[/I] lyckas hon utmärkt. Men |
EldkvarnSvenska musikveteraner i behov av förnyelse har en beprövad universallösning - att hyra in blandade yngre låtskrivare. Jerry Williams och Totta Näslund har prövat det, för att inte tala om Sven-Ingvars, och varje gång har Eldkvarns Plura - jo, han har nått förnamnsstatus med hela Sverige - frikostigt delat med sig av sina alster.
Därför är det lite ironiskt att när Eldkvarn nu nått veteranstatu |
Staffan HellstrandStaffan Hellstrand är en popveteran med brokigt förflutet, som rymmer Dimmornas bro, SH! och en lång solokarriär med allt från indiesinglar till officiella fotbolls-EM-låtar. Han har gjort sällskap med Dan Andersson, Nomads och Dogge, men också med Lena Nyman, Bodil Malmsten och Idde Schultz, som han skrivit låtar till (däribland Fiskarna i havet) och producerat.
Lika brokig är [I]Socker & synder |
Prime SthGöteborgska Hardcore Superstar sjunger om limousiner och drömmer om att bli nästa svenska stora exportframgång efter Volvo och Abba. Stockholmarna Prime Sth, som bosatt sig i Los Angeles, slåss inte mot biltillverkare utan nöjer sig med att konkurrera på den musikaliska exportmarknaden. Banden har två saker gemensamt. Båda banden har klara möjligheter att leva upp till sina framgångsdrömmar, och i |
Moderna materialDet fanns låtar som skulle spelas in. Svårare än så var det inte. Och det finns väl ingen anledning att göra så stor affär av att det fräckaste och coolaste av det tidiga sjuttiotalets svenska rockband gör comeback efter sjutton år. Världen lär knappast stanna upp, hitlistorna lär inte brinna upp av verkets kommersiella potential.
Men en nimm liten platta blev det.
Så förtvivlat och oåterkalleli |
The AirportHeinz gjorde med lite assistans underverk med Olle Ljungströms senaste platta, och upphovsmännen påstod att det berodde på att de hade så mycket tid att de hann låta låtarna bestämma hur soundet skulle bli. Heinz står också för produktionen av Monostars debut [I]The Airport[/I] och har på kortare tid fått fram en välljudande blandning mellan studio och replokalsound toppad med sköna analoga syntar |
SevillaNär Wiehe försöker vara "modern" är han olyssningsbar (tro mig, jag lyssnade precis tillbaka på hans syntplatta med Dylan-tolkningar från tidigt 80-tal. En direkt plågsam upplevelse). Här har han överlåtit mycket av moderningsarbetet på producenten Stellan Colt och då blir det mer balanserat, men också lite småtråkigt, vilket varit förbannelsen över de flesta Wiehe-albumen på 90-talet. Så när jag |
Limbo
Det känns som om det var två hundra år sedan, men det är inte ett dugg svårt att komma ihåg. Åren 1980-81 gjorde Eldkvarn långt över två hundra spelningar - tänk så mycket svett, bränt gummi och fettdrypande skitmat; så många skratt och så många solkiga efterfester! - och blev på kuppen en livsfarlig, fullständigt oanta
BabylandVad säger man om en skiva där det roligaste greppet är en tyst minut mitt i skivan och där man hellre klickar runt i årets charmigaste CD-Rom än lyssnar på de nya låtarna? Jo, att det är tydliga tecken på att konsumtionshäcklaren från Vita Bergen är i god form. Lekfull, sarkastisk och elak, med betydligt större skärpa i formuleringarna än på Nästan som reklam för två år sedan. Framför allt är Sopv |
