Det hördes en lättad suck när Miley Cyrus fanskara efter att ha spenderat några år med att bekymra sig över hennes välmående andades ut tidigare i år. Miley släppte den trallvänliga sommarsingeln Malibu och lyckades till fansens glädje ta sig igenom en hel video utan att slicka på verktyg eller uppröra några socialpolitiska rörelser.
Lättade åt denna återgång till helylle-Miley stod de där med cowboyhattarna på, redo att stryka ett sträck över 2013 års Bangerz. Jag tillhör dem som tyckte problematiska Miley var härlig, men Mileys pressteam noterade uppenbarligen dessa tendenser och hängav sig helhjärtat uppdraget att göra Nya Miley™ mer Gamla Miley™ än Riktiga Miley™ någonsin varit.
På senaste plattan lyser Mileys uppväxt och influenser igenom. Från albumets (ganska fantastiska) omslag, via Younger Now’s hyllning till Elvis Presley, till det faktum att Cyrus gudmor Dolly Parton gästar spåret Rainbowland. Det är avskalad lågmäld popcountry, och även om de redan släppta singlarna definitivt är plattans toppar så håller det förhållandevis bra rakt igenom.
