Miley Cyrus har två personligheter. Med treårsintervaller har vi sett popstjärnan pendla mellan Cowboy-Miley och Party-Miley som var vi publiken på Wimbeldon. Senast släppte Miley sitt drogliberala twerk-soundtrack Bangerz 2013 för att sedan dränka sig i cowboyhattar och strass på 2017 års Younger Now.
Framför oss idag har vi vad som verkar vara ett schizofrent hopkok av dessa två ovannämnda alter egon. För att vara en EP kan sex spår verka rätt bjussigt, men i detta fall skulle jag istället gissa att det bara är ett sätt att släppa sex låtar som passar alldeles för dåligt ihop för att platsa på en platta. Hur släpper man annars en nytolkning av Wu-Tang Clan, ett feministisk popanthem och en plojjig duett med RuPaul på samma gång? Rätt svar borde vara att det gör man inte, men det är tyvärr försent.
EP:n öppnar med Mother’s Daughter, en anthem om att vägra bli fråntagen sina kvinnliga rättigheter. Spåret och dess tillhörande pop-feminism känns lite trött, hur relevant ämnet än må vara i dagens politiska USA. Vi dyker sedan rakt ner i Party-Mileys värld i tre spår. ”Drugs rule everything around me” sjunger hon på D.R.E.A.M - löst sammankopplad med Wu-Tang Clans C.R.E.A.M inte minst genom Ghostface Killah som gästar en vers.
Plattans i särklass starkaste spår är Party Up The Street, där Swae Lee’s spruckna stämma tar plats över lågmäld lo-fi och ockuperar det unika universum som också Bangerz gjorde i sina mest framgångsrika stunder. Avslutar plattan gör The Most, gissningsvis en ommixad överbliven låt som inte platsade på Younger now.
Vi vet att Miley har ett enormt artisteri i sig. Hennes covers från 2012 visar på hur hon behärskar allt från Paul Simon till Nina Simone och Dolly Parton med bravur. Inget hon släppt i eget namn har hittills närmat sig hennes fulla potential, och denna EP skulle jag snarare klassa som ett steg ännu längre ifrån det målet.
