1959 var det bästa jazzåret, påstår etiketten på omslaget till deluxeutgåvan av Miles Davis andra album det året (hans första var ju Kind of Blue). Samma etikett finns på motsvarande dubbeldiskvariant av Charles Mingus Mingus Ah Um, som också kommer ut igen idag med en massa bonusar (bland annat hela Mingus Dynasty-albumet). Och etiketten sitter också på nyutgåvan av The Dave Brubeck Quartets Time Out, som begåvats inte bara med en extra CD full av Newport-gig utan dessutom en DVD.
Sketches of Spain har inte samma omvälvande rykte som Kind of Blue, men Miles trumpet intill den orkester Gil Evans dompterar med silkesvantar är en dröm att lyssna på. Mer romantisk än så här blev aldrig Miles Davis.
I Blue Rondo á la Turk vävde Dave Brubeck smidigt in turkisk folkmusik i sin jazz. Han kan inte alls lastas för det trendängsliga jazzpopband från England som på 80-talet tog sitt bandnamn från låten, men däremot för jazzens senare förtjusning i udda takter. På den här hans bästa skiva gör han till exempel den extremsvängande titellåten Take Five i 4/5-takt, något som fick Monica Zetterlund att lystra tillräckligt för en fin version tre år senare, då med svensk text av Beppe Wolgers och titeln I New York.
Bäst i paketet är kanske ändå Mingus Ah Um, Charles Mingus debut för Columbia. Den är också hans vassaste och mest koncentrerade album, och rätt ställe att starta för nybörjaren. Den enda invändningen är att man inte inkluderat den ocensurerade versionen av Fables of Faubus, ett mästerligt påhopp på Arkansasguvernören och segregationskämpen Orval Faubus.
Därmed var det givetvis bevisat att 1959 var det bästa jazzåret. Och skulle det fortfarande finnas tvivel om jazzens bästa årsmodell föreslås djupdykningar i katalogerna från John Coltrane och Ornette Coleman, eller varför inte Duke Ellington och Ella Fitzgerald. Deras toppar? Why, 1959, ju.
