Hans främsta meriter kommer från capo-rollen att tygla några Ty Segalls allra mest vrickade och högljudda impulser, men Mikal Cronin har också en parallell solokarriär som med Seeker har hunnit till album nummer fyra.
I den rollen lever han ut hela sin hantverksskicklighet. Även om det kanske inte är hans högsta prioritet sjunger Mikal Cronin utmärkt, och låtskrivarhantverket är visserligen inte så originellt men gediget förankrat i en melodisk 70-talstradition och omöjligt att anmärka på.
Ändå är det i arrangemangen hans främsta styrka ligger. Shelter till exempel är en utmärkt psykedelia-möter-orientalism-omskrivning av Led Zeppelins Kashmir, och Show Me arbetar på samma sätt med ett komplett inlånat 70-talsspektra av släpiga funky-trummor, Andrew Loog Oldham-stråkinpass, rullande New Orleans-piano och Lowell George-gitarr.
I’ve Got Reason består av rena Beatles-lyftningar, men innehåller också skivans enda riktigt skrälliga riff i återkommande Smells Like Teen Spirit-utbrott som bidrar till att göra den till skivans mest angelägna låt. Den visar att Mikal Cronin fortfarande behöver Ty Segalls vildsinthet minst lika mycket som Ty Segall behöver Mikal Cronins stabilitet.
