Det går inte ens att förklara med Jeff Tweedys och nästan hela Wilcos briljanta sätt att som vore de ett särskilt taggat husband hos Muscle Shoals (Den hackande rytmgitarren! Den fuzziga sologitarren! Den torra sparsmakade rytmsektionen! Och framför allt, det mördande elpianot!) spela countrysoul, swampsoul, organisk 70-talsrock, mäktig gospel eller bara egen Wilcorock. Det går inte att förklara enbart med det superba låturvalet, där Randy Newman- och Pops Staples-covers stolta går hand i hand med nyskrivna Tweedy- och Allen Toussaint-original som i en medborgarrättsmarsch i Selma. Nej, det beror på att Mavis Staples är och förblir Souldrottningen, och att såväl den genuina frälsarförmågan i hennes röst som hennes kärlek till sin soul och sitt budskap har fördjupats och förädlats under åren. Det är en stor ära att få befinna sig i den här musikens närhet. Amen.
